Ett hjortdjursbestånd kan avkasta mera vilt ju högre tätheten är, ända till en viss gräns. Det maximala uthålliga uttaget, alltså det största antalet djur man på sikt kan ta ut av stammen varje år, får man vanligen när vinterstammens täthet är ungefär 50 – 60 procent av den biologiska bärförmågan.
Avkastningen i en välfungerande vitsvansstam kan ligga på i grova drag 50 – 60 procent om tätheten är lämplig. Det innebär att vitsvanstätheten efter avslutad jakt ska vara närmare två gånger större, än det antal djur man önskar fälla under följande jaktsäsong. Ju större avkastningen är, desto större är förstås antalet skottillfällen under jakt, mängden kött och mängden troféer. Också stammens könsfördelning och åldersfördelning har som tidigare nämnts stor inverkan på den årliga avkastningen och bör beaktas i sammanhanget.
Det är mycket viktigt att de stora rovdjuren tas i beaktande vid skötandet av ett vitsvansbestånd. Annars finns det risk att vitsvansbeståndet överbeskattas. Varje varg äter i genomsnitt cirka 5,6 kilogram kött per dygn. Hurdant kött vargarna äter beror på vilket kött som är lättast att få tag på. I områden där det finns gott om vitsvansvilt kan en övervägande del av vargens konsumerade biomassa bestå av sådant kött. Både vuxna vitsvansar och kalvar innebär mycket lämplig bytesstorlek för varg, så de föredras ofta som bytesdjur framom älg.
Den dödlighet som vargarna står för i vitsvansstammen beror bland annat på vargrevirens areal. Ju mindre område en vargflock rör sig på desto större blir konsekvenserna för områdets vitsvansar. Beroende av revirets storlek, vitsvansbeståndets storlek och tillgången på övriga bytesdjur, kan vargens uttag av vitsvansvilt i grova drag ligga omkring 1 – 4 vitsvansar per tusen hektar per år, plus övrigt vilt.
För lodjur är främst vitsvanskalvarna lämpliga bytesdjur, även om också fullvuxna vitsvanshjortar kan tas. Ett lodjur äter i genomsnitt 1,5 – 2,5 kilogram kött per dygn. Beroende av lodjursstammens täthet, vitsvansbeståndets täthet och tillgången på övriga bytesdjur, kan lodjurens uttag av vitsvansvilt i grova drag ligga på omkring 1 – 7 vitsvansar per tusen hektar per år, plus övrigt vilt.
Även björnar dödar och äter gärna vitsvansvilt. Det är i första hand små kalvar som slås. I områden där det finns både björn och vitsvansvilt, kan björnens predation på vitsvans utgöra omkring 0,5 – 2 vitsvansar per tusen hektar per år, plus övrigt vilt. Mängden beror bland annat på björnstammens täthet och tillgången på annan föda.
I områden där det finns ett vargrevir och gott om lodjur, samt möjligen björn, kan det sammanlagda rovdjursuttaget alltså vara ganska stort. Om även jägarna vill ha sin andel, innebär det att det behövs en förhållandevis tät vinterstam av vitsvansvilt för att producera bytesdjur för rovdjur och jägare.
En tät vitsvansstam kan förstås innebära att det uppstår en del problem i trafiken. Det är ändå det pris man måste vara medveten om, om man vill ha varg, lodjur eller björn i området. Om man inte anpassar vitsvansstammen att klara rovdjurens beskattning, blir också jägarna på sikt utan vitsvansvilt att jaga.