Hur stammens könsfördelning ser ut, beror på hur dödligheten bland hjortar och hindar har styrts under tidigare år. Varje år det fälls flera vuxna handjur än antalet kalvar av hankön som överlever jakten, kommer stammens könsfördelning att förändras så att antalet hindar per hjort ökar.
Om könsfördelningen är skev med en övervikt av hindar och målsättningen är att balansera stammen till ungefär lika många hindar som hjortar, fäller man under ett antal år färre vuxna handjur än det antal kalvar av hankön som överlever jakten. Hjortarnas andel av de vuxna vitsvansarna i bytet kan då vara till exempel 30 – 40 procent. Om könsfördelningen är mycket skev kan det krävas många år av sådan här avskjutning för att få stammens könsfördelning i balans. Om målet är att hålla stammens täthet oförändrad kan det löna sig att inte fälla flera hindar istället för de sparade hjortarna, utan minska det totala jakttrycket på vuxna. Man kan istället fälla lite flera kalvar.
När man nått målsättningen och vill bibehålla den, fäller man varje år lika många vuxna handjur som antalet kalvar av hankön som överlever jakten. Om andelen hjortkalvar är till exempel 52 procent och andelen hindkalvar är 48 procent, kan man av de vuxna vitsvansarna fälla i grova drag cirka 52 procent hjortar och 48 procent hindar, om avskjutningen är lika stor som stammens årliga nettotillväxt.
Med tanke på de vuxna djurens könsfördelning under brunstperioden, är det förnuftigt att i början av säsongen rikta jakten mot ensamma hondjur och sedan fälla vuxna hjortar först efter brunsttoppen.
Det är även förnuftigt att inte störa djuren mera än nödvändigt under brunsten. I och med att en hind är mottaglig för befruktning i omkring endast ett dygn, är det viktigt att bildade par inte skiljs åt, utan får sköta förökningsaktiviteterna i fred. Om det ena av djuren stöts bort av till exempel en drivande hund, kan det finnas en risk att timmarna då befruktning kan ske hinner passera, utan att hinden blivit dräktig. Under brunstperioden kan därför vaktjakt vara en lämplig jaktform.
Även i övrigt är det förnuftigt att störa vitsvansarna så lite som möjligt. De ändrar nämligen lätt beteende och blir enbart nattaktiva, vilket bland annat kan försvåra vaktjakten.