När hindarna är i sin bästa ålder föder de flest kalvar. Det innebär att de här hindarna automatiskt har flest ”livförsäkringar” i och med att man av bland annat etiska och biologiska orsaker inte fäller hindar som åtföljs av kalv.
Om man vill ta väl hand om de produktiva hindarna kan man rikta den huvudsakliga hindjakten mot ensamma hondjur i början av jaktsäsongen. Genom hela jaktsäsongen kan man tillämpa principen att inte fälla en hind genast efter att dess sista kalv har fällts.
Om beskattningsplanen innebär en reducering av hindarnas antal, är det vanligen lämpligt att fälla ett stort antal kalvar så att tillräckligt många hindar ”frigörs” för beskattning. Förutom att det är oetiskt att fälla en hind som åtföljs av kalv, är det mycket oförnuftigt ur ett biologiskt perspektiv. En kalv som blir moderlös innan det är dags för separering vid ett års ålder på våren, har mycket sämre förutsättningar att växa upp till en framgångsrik vuxen vitsvans. Dessa har bland annat sämre förutsättningar att få en dominant position i vitsvansbeståndet vilket till exempel innebär att de får nöja sig med sämre hemområden och de råkar också oftare ut för trafikolyckor. Hinden är viktig under hela det första året för att kalven bland annat ska lära sig var lämpligaste födan hittas under olika årstider, samt hur man ska agera för att minska riskerna knutna till rovdjur.
Det är även via hindarna man effektivast kan styra ett bestånds framtida storlek. Om en betydande reducering av ett vitsvansbestånd skulle vara aktuell, når man störst framgång genom att kraftigt ta ner antalet produktiva hindar. Beskattning av unga vuxna hjortar (handjur i åldern 2½ – 3½ år) är däremot inte motiverad ens vid kraftig reducering av ett vitsvansbestånd.
