Jakten står i allmänhet för den huvudsakliga dödligheten i hjortdjursbestånden vilket innebär att det är jägarna som kan styra beståndens storlek och struktur. Genom att reglera ett hjortdjursbestånds täthet, könsfördelning och åldersfördelning kan man påverka beståndets produktivitet, dödlighet och vandringsbeteende. Med tanke på till exempel följande års kalvproduktion, är det av stor betydelse hur många vitsvansar vinterstammen består av, hur många av vitsvansarna som är hondjur och handjur samt vilken åldersstrukturen i vinterstammen är.
För att styrningen av en vitsvansstam ska fungera, måste förvaltningen skötas över tillräckligt stora arealer. Vitsvansarna har förhållandevis stora årshemområden och storleken beror till stor del på stammens täthet. Ju tätare stammen är, desto mindre är årshemområdena. I områden med gles vitsvansstam har hjortarna vanligen årshemområden omfattande omkring 5 000 – 7 000 hektar och i områden med tät stam omkring 1 000 – 4 000 hektar.
Storleken på hindarnas årshemområden följer samma mönster, men de är vanligen aningen mindre än hjortarnas.
Enskilda jaktföreningar och jaktvårdsföreningar är i allmänhet för små till arealen för att ett vitsvansbestånd ska kunna skötas framgångsrikt. För att ett vitsvansbestånd ska kunna förvaltas med framgång, bör åtminstone omkring 70 procent av vitsvansarna finnas i området hela tiden. Det innebär att man behöver förvaltningsområden omfattande ungefär 200 000 – 250 000 hektar i områden med gles vitsvansstam och förvaltningsområden omfattande omkring 50 000 – 100 000 hektar i områden med tät stam.
Med tanke på ändamålsenlig jakt inom jaktföreningarna, behövs större jaktmarker ju glesare vitsvansstammen är. Då stammens struktur är i balans är det ofta lämpligt att drygt 60 procent av jaktbytet består av kalvar, cirka 20 procent av vuxna hondjur och cirka 20 procent av vuxna handjur. Det minsta antalet fällda djur med en sådan fördelning är fem; 3 kalvar, 1 hind och 1 hjort. För att kunna producera en sådan mängd djur behövs 10 vitsvansar i vinterstammen om dess nettotillväxt är 50 procent.
Det innebär att jaktmarkens storlek bör vara 1 000 hektar om vinterstammens täthet är 10 vitsvansar per tusen hektar, eller 2 000 hektar om vinterstammens täthet är 5 vitsvansar per tusen hektar. Om jaktmarkens storlek är 500 hektar behövs en täthet omfattande 20 vitsvansar per tusen hektar.
Synobservationerna som görs under jakten och observationerna som görs via viltkameror kan ligga som grund för områdets viltförvaltning. Det är därför mycket viktigt att dokumentera observationerna så att förvaltningen har tillförlitlig information att bygga på. Det är till stor nytta för förvaltningen av vitsvansstammarna att också dokumentera alla slaktvikter, hjorthornens inre bredd, hornhalvornas längd samt rosenstängernas omkrets. Även systematisk åldersbestämning av fällda djur är till nytta för skötseln av bestånden. Om jaktledaren känner sig belastad kan han utse någon annan som sköter om att behövlig information dokumenteras efter varje jaktdag.
Ytterligare ett sätt att följa upp beståndsvården och hjortarnas åldersfördelning är insamlandet, mätandet och förevisandet av samtliga horn från ett visst område. Det kan göras till exempel i samband med jaktvårdsföreningens årsmöte. Ett alternativ är att hornen av alla hjortar fotograferas rakt framifrån och från sidan, så att en förevisning av bilderna kan hållas i samband med jaktvårdföreningens årsmöte.
Det är mycket som inverkar på en vitsvansstam förutom täthet, könsfördelning och åldersfördelning. Efter en ovanligt varm och torr sommar kan kalvarnas vikter vara lägre. Också olika parasiter kan påverka hälsotillståndet. Som jägare är det svårt att påverka klimatet eller förekomsten av parasiter. I och med att forskning visar på ett tydligt samband mellan stammens täthet och struktur samt kalvstorlek och antal kalvar per hind, är det reglering av tätheten och strukturen som är de verktyg jägarna kan ta till för att råda bot på många problem.