Vitsvansviltet har genom evolutionen anpassat sig till att leva under vissa förutsättningar. Under de här förutsättningarna fungerar artens naturliga beteende, till exempel i samband med brunsten. Det handlar bland annat om lämplig täthet, lämplig könsfördelning och lämplig åldersfördelning i beståndet. Om någon av dessa tre faktorer blir olämplig, uppstår olika former av problem. Förvaltningen av vitsvans-bestånden måste alltså följa artens biologiska ramar för att vara framgångsrik och det är inom dessa ramar målsättningarna för ett vitsvansbestånd kan fastställas.
Det väsentliga i en vitsvansstam är att det finns ett lämpligt antal individer i reproduktionsduglig ålder av vartdera könet. Den ålder då vitsvansarna är bäst lämpade att föröka sig är 4½ – 8½ år. Vid den här åldern har hindarna kapacitet att producera många kalvar och hjortarna har den kroppsbyggnad som krävs för att förökningen ska fungera.
I och med att jakten i allmänhet står för den största dödligheten i ett vitsvansbestånd, är det jägarna som kan avgöra hurdan tätheten, könsfördelningen och åldersfördelningen i beståndet är. Vitsvansarna rör sig ändå över så stora arealer att enskilda jaktlag eller jaktvårdsföreningar vanligtvis har små möjligheter att ensamma kunna förvalta ett vitsvansbestånd framgångsrikt. Därför behövs vanligtvis ett samarbete mellan jaktvårdsföreningarna.
Varje vitsvans som fälls och varje vitsvans som får leva vidare, påverkar det framtida beståndet. I och med att det är varje enskild jägare som i sista hand avgör om han/hon kröker sitt pekfinger eller inte, ligger det slutliga ansvaret för stammen i varje jägares händer. Det är därför mycket viktigt att varje jägare har tillräckliga kunskaper för att kunna sköta sin uppgift rätt, och att jägaren är väl införstådd i områdets målsättningar och beskattningsprinciper. Spelreglerna måste vara enkla, tydliga och samma för alla i hela förvaltningsområdet. Regler som kan tolkas på olika sätt kan förr eller senare leda till konflikter mellan jägare eller jaktlag.
Ett vitsvansbestånds täthet kan regleras genom rätt antal fällda vitsvansar. Könsfördelningen kan regleras genom andelen vuxna hindar och hjortar i bytet. Åldersfördelningen kan regleras genom andelen kalv i bytet och genom selektiv beskattning av vuxna djur. Men alla dessa är även beroende av varandra.
Bland hjortdjur är den naturenliga dödligheten hög bland unga och äldre djur, medan den är låg bland unga vuxna. Därför är det ändamålsenligt att styra jakten så att följderna av den liknar den naturenliga dödligheten.
För att kunna fälla rätt djur är det viktigt att känna igen vitsvansar i olika åldersgrupper. Levande vitsvansar kan identifieras utgående från sin kroppsstorlek och kroppbyggnad, men även hornstorleken är en viktig indikator. Hur väl identifieringen lyckats, kan kontrolleras utgående från tändernas antal, utformning och slitage hos de fällda vitsvansarna.