Hjortdjuren kan vara förhållandevis långlivade och med stigande ålder påverkas deras egenskaper väsentligt. Vitsvansar kan som mest bli 20 år gamla, men i vilt tillstånd lever de vanligen till omkring 13 – 15 års ålder. Efter det är tänderna ofta så slitna att djuren får svårigheter att få i sig tillräcklig föda. Vitsvansarna är på toppen av sina liv i åldern 4½ – 8½ år.
Hindarna växer snabbare än hjortarna och är vanligen fysiskt fullt utvecklade i åldern 3 – 4 år. Sin största produktivitet har hindarna vanligen i åldern 3 – 7 år, men även riktigt gamla hindar kan få kalv. Hjortarna når sin slutliga kroppsstorlek vid cirka 5 – 6 års ålder, medan hornen vanligen är som störst vid 6½ – 7½ års ålder. Efter det börjar djuren gå på ”retur”, det vill säga kroppsstorlek, hornstorlek och produktivitet börjar sakta avta.
I takt med att vitsvansarna växer fram till fullvuxen ålder, ökar deras lämplighet för beståndets fortplantning. Det föds således märkbart flera kalvar om beståndet har många hindar i 4½ års ålder, jämfört med om det finns många hindar i 1½ års ålder. Samma mönster gäller bland hjortarna. En 4½ år gammal hjort besitter de egenskaper som behövs i samband med brunsten, medan en 1½ år gammal hjort inte ännu är fullt utvecklad.
Även gamla hindar kan som sagt föda kalvar. Men på samma sätt som ett väldigt ungt vitsvansbestånd kan ha lägre produktivitet, kan produktiviteten sjunka om hindarnas medelålder blir för hög.