En stående hunds uppgift är att söka viltet med fart på båda sidorna om jägaren. När hunden hittar en fågel ska den stanna på lämpligt avstånd, utan att resa fågeln, och stå kvar tills föraren hinner fram. Hunden får resa fågeln först på förarens order. När fågeln flyger i väg ska hunden stanna. På så vis får jägaren möjlighet att skjuta ett säkert viltskott. Hunden ska vänta på stället, tills föraren ger order om att apportera. Slutligen hämtar hunden fågeln och för den till jägaren.
Samarbete mellan hund och förare
Jakt med stående hund introducerades i Finland först i slutet av 1800-talet. De första stående hundarna användes i huvudsak för jakt på rapphöna, som förekom rikligt på den tiden. Senare har stående hundar börjat användas mer omfattande även vid jakt på andra viltarter.
Jakt med stående hund sker i allmänhet ensam eller i grupper på högst två eller tre personer. Hunden söker vilt medan jägarna rör sig långsamt framåt. När jägarna ser att hunden står eller kommer och rapporterar att den har hittat en fågel, laddar jägarna gevären och börjar söka sig till en lämplig skjutposition. Hunden kan markera en fågel med hjälp av synen eller vittringen. Med stigande erfarenhet hittar den lagom avstånd för olika situationer och fåglar. Ett vanligt avstånd är mellan två och tjugo meter. Hunden visar i allmänhet med sin position och nos var fågeln finns, varvid jägaren kan förutse var fågeln förmodligen flyger upp.
Vid jakt med stående hund används hagelgevär. Skottet tas när fågeln flyger iväg eller viltet springer upp (fälthare, skogshare) och skjutsträckorna är korta. I synnerhet vid fälthönsjakt flyger fågeln ofta upp på väldigt kort avstånd. I skottsituationen är det bra att komma ihåg att det idealiska skjutavståndet är 20–30 meter.
En grundläggande förutsättning för att jakten ska lyckas är att hunden har fått en ordentlig lydnadsskolning. Hunden kan klara av krävande händelseförlopp stilrent endast om den är lydig och samarbetet med föraren fungerar oklanderligt.
Jakt i olika typ av terräng
Med stående fågelhundar kan man jaga i väldigt varierande terräng. Hur man lyckas följa hundens arbete och genomföra jakten beror dock till stor del på hur öppet landskapet är. I bästa fall lyckas man följa hundens arbete på öppna områden, som till exempel åkrar, öppna myrar och fjäll. I sådana förhållanden ska hunden söka på ett stort område och med fart, vilket även är en mäktig syn. En öppen terräng gör också att det är möjligt att skjuta när fågeln flyger iväg. På öppna områden jagas i huvudsak dalripa och rapphöna samt fasan.
Jakt på tjäder och orre sker nästan utan undantag i skogsterräng. I en bevuxen terräng måste hunden minska sina sökrörelser och anpassa söket till jägarens rörelser, då jägaren rör sig mot sådana områden där fåglar kan tänkas finnas. Hunden ska också kunna styras i önskad riktning med hjälp av handtecken eller visslingar. Om terrängen är väldigt täckt och söket är stort, är det nästan omöjligt att hitta hunden när den står för fågel. Vid jakt på skogshönsfåglar är det bra när hunden kan rapportera att den har hittat en fågel. Med rapportering avses, att när hunden har lokaliserat en fågel hämtar den på eget initiativ eller på förarens vissling sin husse och visar vägen till fågeln.
Stående hundar för olika ändamål
Stående fågelhundar indelas i två huvudgrupper: engelska och kontinentala raser. De engelska raserna har framavlats på Brittiska öarna i århundraden. Av de engelska raserna används i Finland vanligtvis engelsk och irländsk setter samt pointer. De används i allmänhet endast för fågeljakt.
De kontinentala raserna har framavlats i Kontinentaleuropa. Det finns många olika raser, men de mest kända är vorsteh med olika pälstyper. De används oftare än de engelska raserna även för jakt på däggdjursvilt.
Engelska och kontinentala stående fågelhundar kallades tidigare även hönshundar. Stående fågelhundar används huvudsakligen i jakt på skogs- och fälthönsfåglar samt i sjöfågel- och ringduvsjakt. Typiska bytesarter är dalripa, fasan, rapphöna, orre och tjäder. I någon mån jagas även morkullor samt fältharar och skogsharar med stående hundar. Också mårdhundar och andra små rovdjur kan ofta fås som byte.