Älgskador riktas mängdmässigt främst mot tallbestånd t.ex. 42, 21 och 43. Genom skogsvårdsåtgärder kan skogsägaren sträva efter att påverka de skador som uppkommer på plantbeståndet t.ex. 59, 42 och 43. Detta är viktigt i synnerhet på älgarnas vinterbetesområden.
Plantbeståndets täthet bör vara tillräcklig, men ändå inte för stor. För närvarande är anvisningen att man planterar 2 000–2 400 plantor per hektar 108. Det ger ett plantbestånd med ganska liten skademarginal. Efter den tidiga röjningen är målet 4 000–5 000 plantor per hektar, inklusive lövträdsbestånd 108. Det lönar sig inte att öka planttätheten väldigt mycket med hjälp av plantering, eftersom varje planterad planta är en utgift. De planterade plantorna smakar dessutom i allmänhet bättre än naturplantorna 33 och 10.
Vid förnyelse av tall lönar det sig att välja naturlig förnyelse eller sådd om ståndorten är lämplig. I allmänhet rekommenderas främst sådd 108 eftersom fördelarna med förädlade frön är avsevärda ur synvinkeln för virkesproduktionens lönsamhet 2. Enligt Råd i god skogsvård 108 lämpar sig sådd av tallplantor på torra och karga mineraljordar och på lingon- och ristorvmoar, om inte lövträden producerar rikligt med sly. Fördelen med metoderna är en riklig mängd plantor, vilket gör att en större del av plantorna trots älgskadorna med större sannolikt förblir utvecklingsdugliga 59 och 36. Ett tätt bestånd förbättrar också trädbeståndets tekniska kvalitet 108.
Bild 11. Det är viktigt att hålla det odlade trädslaget tillräckligt tätt, tills det har vuxit förbi risken för älgskador (plantbeståndets dominerande höjd över fem meter). Genom sådd och naturlig förnyelse får man flera tusen plantor per hektar.
Genom att öka plantbeståndets täthet kan man påverka uppkomsten av skador 5 och det kan till och med vara en effektivare metod än att begränsa älgstammen 9. I ett plantbestånd med stor risk för älgskador kan man odla till och med 4 000–11 000 plantor/hektar 59, men samtidigt är det skäl att beakta att förutsättningen för Kemera-stöd är högst 5 000 stammar/hektar efter den tidiga röjningen102.
Luckor i plantbeståndet kan öka risken för älgskador 60 och om det finns sådana är det skäl att låta lövträd bli kvar i dem 108. Mängden lövträd kan utökas genom brunnsröjning, varvid endast sådana lövträdsplantor som orsakar direkt skada för tallarna avlägsnas. Betningen på tallar kan minskas avsevärt både direkt och indirekt genom att man sparar annan föda 43. Genom att spara lövträd ökar också naturens biodiversitet 90. Samtidigt besparar man sig extra röjning, vilket för sin del ökar lönsamheten för den tidiga röjningen. Att genomföra den tidiga röjningen som brunnsröjning minskar ändå inte alltid de totala kostnaderna för plantskogsvården avsevärt, eftersom det som avlägsnas vid senare plantskogsvård är kraftigare, än vid gallring av plantor som görs efter fullständig röjning 92.
Det är viktigt att avlägsna lövträd som konkurrerar med tallplantorna, eftersom de ökar sannolikheten för älgskador 43, 82 och 9. Lövträd som växer i närheten av tallplantor eller som är högre gör att tallarna smakar bättre (mindre skadliga ämnen i barren) och växer långsammare. För att inte minska älgarnas födoresurser för mycket ska man ändå undvika onödig röjning. Trots att antalet skadade plantor i ett tätt plantbestånd är större, är den proportionella andelen skadade plantor mindre. Angående lövträdens inverkan på risken för skador på tallplantor har även konstaterats att inverkan inte är avsevärd, om träden inte skuggar tallarna 9. Det lönar sig inte att avlägsna skadat trädbestånd, utan istället lämna det kvar som bete åt älgarna, varvid man inte i onödan minskar på de födoresurser som lämpar sig för älg. På så vis minskar betningen på friska träd 64 och 8.
Bild 12 och 13. Låt inte lövträden växa högre än tallplantorna! Avlägsna emellertid inte träd med älgskador förrän plantbeståndet har vuxit förbi risken för älgskador (plantbeståndets dominerande höjd över fem meter).
Risken för älgskador på tallarna är över senast vid fem meters höjd (Heikkilä & Mikkonen 1992). När den dominerande höjden för plantsbeståndet är fem meter, kan man genomföra gallring och frigöra växtutrymme för friska träd. Äijälä m.fl. konstaterar å andra sidan att om tätheten i plantbeståndet är över 6 000 stammar per hektar lönar det sig däremot att genomföra plantskogsskötsel redan vid tre till fyra meters höjd, för att undvika att kronorna dras samman och för att minska risken för snöskador. Om man vill minimera risken för älgskador ska tidpunkten för plantskogsskötseln planeras särskilt noggrant. I plantbestånd med över fem meter höga tallar kan man odla lövträd under tallarna, och på så sätt förse älgarna med alternativ föda. I äldre plantbestånd använder älgarna också tallarnas sidogrenar som föda 32, varvid älgens födointag kan förbättra kvaliteten på rotstocken genom att minska grenigheten 62.
Asp är en viktig nyckelart för biodiversiteten 108, men i ett tallbestånd kan aspsly sprida asprost (knäckesjuka) och orsaka tillväxtbortfall 49. Riklig förekomst av aspsly kan även öka risken för älgskador på plantbeståndet 62 och 80. Det är ändå skäl att spara stora aspar som naturvårdsträd 108, och storvuxna aspar ökar inte märkvärt risken för asprost 49. Alternativt kan asparna ringbarkas, så att de dör upprätt och inte producerar sly 49 och 108. I gran- eller björkbestånd orsakar aspen inte dylika problem.
Bild 14. Vid tallförnyelse lönar det sig att lämna stora aspar som naturvårdsträd eller ringbarka dem innan de fälls.