Antalet älgar inverkar på mängden uppkomna älgskador 12 – ju fler älgar desto mer föda behövs för dem. En avgörande faktor är antalet älgar i proportion till mängden tillgänglig föda och ansamlingen av älgar på vissa födoplatser. Älgstammens storlek borde dimensioneras så att födotillgångarna i området skulle räcka till för älgarna utan att omfattande skogsskador uppstår. Å andra sidan kan skogsägaren genom egna skogsvårdsbeslut påverka risken för älgskador och mängden tillgänglig föda.
Förutom älgar betar i Finland även andra hjortdjur. Ur riksomfattande perspektiv är älgen den art som är av störst betydelse, och dess stora storlek gör att även konsumtionen av föda är stor. Tätheten av vitsvanshjort har ökat i Nyland, Tavastland, Satakunta och Egentliga Finland och den riksomfattande stamuppskattningen är cirka 100 000 individer 52. Även rådjursstammen har ökat och på renskötselområdet är det största tillåtna antalet livrenar cirka 200 000 individer 66. Hjortdjuren konkurrerar delvis om samma födoresurser, vilket medför att de andra arternas näringsanvändning kan minska födoresurserna för älg. Dessutom kan även andra hjortdjur orsaka utmaningar för skogsförnyelse. Till exempel överbetning av renar kan medföra att den naturliga förnyelsen av tall kan försvåras och plantor som är under drivhöjd kan skadas då renarna gräver efter föda 44. Renbetning på lövträd sommartid kan däremot minska förbuskningen av barrträdsplantor 44, men å andra sidan försvåras förnyelsen av lövträdsbestånd 40 och 53.
Tabell 1. Ungefärlig födomängd för en fullvuxen älg, sommartid och vintertid 86.
| Torrvikt, kg/dygn | Färskvikt, kg/dygn | |
| Sommarföda | 7–10 | 15–40 |
| Vinterföda | 4–6 | 5–21 |
Av de hjortdjur som lever i Finland behöver älgen störst mängd föda. En enskild vitsvanshjort eller ett rådjur behöver mycket mindre mängd, men å andra sidan är det den totala mängden hjortdjur som avgör storleken på den totala konsumtionen. Mängden konsumerad föda varierar också enligt årstiderna – under den mest aktiva sommarperioden är födokonsumtionen klart större än under vintern. Dessutom påverkas födokonsumtionen av köns- och åldersfördelningarna i hjortdjursstammarna.
Vitsvanshjort och rådjur använder mindre vedväxter än älgen, och äter vintertid mera risväxter 3,35 och 77. Små hjortdjur använder emellertid även barrträd som föda och skadorna uppstår vanligtvis på unga, under en meter höga plantor 105 och 56. Tall är i allmänhet smakligare än gran och de näringsrika krukodlade plantorna är populärare än barrotade 10. Vitsvanshjortens och rådjurets föda är dessutom inte så grov som älgens – älgen äter tallgrenar med i genomsnitt 2,8–4,4 millimeter i diameter 45, medan rådjuret och vitsvanshjorten väljer grenar med i genomsnitt 1,4–3,0 millimeter i diameter 35,47, 10 och 56, oberoende av trädslag.
Det är bra att komma ihåg att när tillgången på föda är som sämst på vintern, använder sig de små hjortdjuren effektivt av viltutfodringar. Å andra sidan hjälper utfodringar till att hålla stammarna på en högre nivå än i naturligt tillstånd i synnerhet under snörika vintrar 106 och 20 och en för ensidig tilläggsföda kan inverka negativt förutom på uppkomsten av skogsskador 99 även på djurens hälsa 23. Utfodringen måste skötas på ett kunnigt sätt och med fokus på en mångsidig och samtidigt så naturlig vinterföda som möjligt. Utfodringsplatserna måste placeras tillräckligt tätt, för att antalet djur på en enskild utfodringsplats inte ska överstiga till exempel tio individer. Det är ändå bra att komma ihåg att de oavsiktliga följderna av utfodring kan öka om man upprätthåller en högre djurstam än i naturligt tillstånd och djuren samlas i närheten av utfodringsplatsen 76.
På samma sätt som när det gäller älgskador kan även skador orsakade av små hjortdjur minskas genom att man håller planttätheten för det odlade trädslaget tillräckligt hög. För att göra plantorna mindre smakliga kan man också använda naturlig förnyelse eller sådd.