Älgarnas näringsanvändning har varit en del av Finlands natur i tusentals år 84 och älgen kan ses som en mycket viktig art inom barrskogszonen 86. Genom sin näringsanskaffning orsakar älgarna emellertid skador för skogsbruket. Skadorna riktar sig huvudsakligen mot unga tall- och björkplantor bl.a. 22 och 31, men sporadiska skador kan även uppkomma i äldre skogsbestånd till följd av att älgarna gnager barken 87.
Älgarnas antal inverkar direkt på mängden föda de förbrukar och därigenom på skogsskadorna. Skadorna beror även till stor del på vilka växtarter eller trädslag som används som föda och hur förbrukningen inriktas. Om huvudträdslaget i ett plantbestånd är gran och näringsförbrukningen riktas till olika trädslag som växer i plantbeståndet, som t.ex. asp, rönn, vide eller en, orsakar betningen inte avsevärda ekonomiska förluster. Om huvudträdslaget är tall och betningen riktas till tallplantor, är påverkan mycket större 55.
Älgen är en selektiv idisslare39, vars näringsanvändning växlar enligt årstiderna bl.a. 83, 95 och 89. I fråga om näringsanvändningen betonas kvaliteten på den tillgängliga födan bl.a. 15 och 9, på vilken man kan inverka bland annat genom skogsvårdsåtgärder 42, 43, 75 och 80. Dessutom inverkar även faktorer som i mindre utsträckning beror på människan, som till exempel skogens jordart (mineraljord eller torv) 80, näringshalt bl.a. 21 och läge 60 på älgarnas val av livsmiljö. Även strukturen hos det trädbestånd som omger plantbeståndet har betydelse 73.
Som ovan konstaterats är älgtätheten inte den enda orsaken till mängden skogsskador. Tillgången på föda och en mängd andra faktorer inverkar på den födoresurs som är tillgänglig, älgens val av livsmiljö och födoplats och därigenom även på risken för skador på plantbeståndet. Vid granskning av hur stort älgarnas betningstryck på träden är enligt olika regionala skalor, har mängden tillgänglig föda konstaterats vara en betydande faktor 78. Månsson m.fl. 78 framför i undersökningens slutledning att Tillgången på näring verkar vara en betydelsefull variabel för älgens näringsanvändning. Därför kan de markanvändningsformer som inverkar på näringsfördelningen ha inverkan på den spatiala fördelningen av älgar och de skogsskador som denna leder till, samt även inverkan på biodiversiteten.
Numera förnyas tall och vårtbjörk mera sällan än tidigare. Från och med 1950-talet intensifierades skogsbruket allt mer, och av ekonomiska orsaker valde man för förnyelse så gott som uteslutande tall, oberoende av växtplatsen 51. Situationen har förändrats och från och med 1970-talet har trenden för tall varit nedåtgående i fråga om areal för förnyelseområden 68. Det har uppskattats att den skaderisk som hjortdjur orsakar får skogsägarna att förnya med granbestånd istället för tallbestånd 31. I rädslan för älgskador kan förnyelsen av gran ökas även på torrare marker, vilket är ofördelaktigt för skogsägaren (se inforuta 1 på sidan 18). Det är emellertid svårt att bedöma hur älgskadorna inverkar på utvecklingen av förnyelsearealerna för tall, eftersom många faktorer inverkar på valet av förnyelseträdslag.
Sedan början av 2000-talet har älgstammen på riksomfattande nivå, förutom de senaste åren, uppvisat en jämn nedgång 58. Enligt graf 1 är även trenden för förnyelsen av tallbestånd nedåtgående. Trots att älgstammen har minskat avsevärt, har inte födoresursen/älg från tall ökat i samma proportion. Tallbeståndets förnyelseareal inverkar på den tillgängliga födoresursen med några års fördröjning, medan däremot förändringar i älgstammen inverkar omedelbart på betningstrycket. Det viktigaste är att man observerar att man med båda metoderna kan inverka på tillgänglig födoresurs/älg.
Graf 1. Variationer i älgstammen 58 och förnyelsearealen för tall 96 och 98 2000–2017. Därtill den födoresurs i form av tall som är tillgänglig för älgarna, i vilken har beaktats arealen (ha) för tallbestånd som har förnyats 4–8 år tidigare och älgstammen vid den aktuella tidpunkten (st.).