På sommaren betar dovhjorten på ängar. Den är mer beroende av gräsartade växter än våra andra hjortdjur. Vintertid måste dovhjortarna använda sig också av vedväxter, men för att klara sig verkar dovhjorten kräva tilläggsfodring. Det är osäkert om dovhjorten kunde klara sig länge i Finland utan tilläggsfodring vintertid. Skyddande och täta grandungar är också viktiga för dovhjorten under vintern.

Dovhjortens vikt är under 100 kg. Honorna är hälften så stora och uppnår endast sällan en vikt över 50 kg. Det gör att dovhjorten till storleken placerar sig mellan rådjuret och vitsvanshjorten, vilket avsevärt försvårar identifieringen av spåren. Svårigheterna att identifiera spåren är inte begränsade endast till områden med dovhjort, utan gör att också identifieringen av rådjurs- och vitsvansspår blir mycket svårare. Dovhjorten är dessutom sällskaplig, och i brist på sällskap av den egna arten slår den sig gärna ihop med rådjur eller vitsvanshjortar.

Spår

Dovhjortens klövar är smala (3,5–5 cm) och långa (5–7 cm). Kanterna är rakare än hos rådjur och vitsvanshjort. Lättklövarna är rätt högt placerade och avtecknas i allmänhet inte i spårstämpeln på bärande underlag. I djup snö gör lättklövarna spår också vid gång. Vid gång är klövarnas ställning ofta något utåtsvängda. Vid lugn gång är spåret något släpande, eftersom dovhjorten lyfter fötterna endast lite, och steglängden är i allmänhet under en meter. Hjortens (hanens) skrevning är rätt stor, men inte tillräckligt för att vara ett säkert kännetecken.

Dovhjortens spår är 5-7 cm lång.
Spårstämpel efter dovhjort. Avtrycken av klövarnas kanter är rakare än hos vitsvanshjort och rådjur. Bild: Marko Svensberg

I snabb trav och galopp träffar klövarna marken med sådan kraft att också lättklövarna avtecknas i spåret. Dovhjortens spår kan identifieras med rätt stor säkerhet på tunt snötäcke, då klövarna avtecknas tydligt. I mjuk, djup snö bildas endast spårgropar, och då är det mycket svårt, om inte omöjligt, att identifiera arten. Ur synvinkeln för identifieringen av hjortdjursspår är det kanske tur att dovhjortens förekomstområde är så begränsat i vårt land.

Dovhjorten söker gräsartade växter som föda också under vintern. På lämpliga födoplatser uppstår stora, uppgrävda fällt och spår efter legor. Dovhjortarna trampar också upp stigar, på vilka det är svårt att hitta identifierbara spårstämplar. Bild: Marko Svensberg
Lumen päälle kaatunut lehtipuu.
Ett kullfallet träd som dovhjortar har gnagt på. Bild: Marko Svensberg
Spåren efter små klövdjur skiljer sig från varandra till storlek och form. Bredden på klöven är ett bra kännetecken. En tydlig spårstämpel går i allmänhet att identifiera, men i mjuk snö är det svårt att identifiera arten, och i synnerhet på områden med dovhjort är det ofta omöjligt. Bild: Dick Forsman. Wikman, M. 2005: Lumijälkiopas. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä.

Spillning

Dovhjortens spillningskulor är mörka, under 20 mm långa och cirka 10 mm tjocka. De påminner kanske mest om fårspillning. Spillningskulorna är inte ens vintertid alltid så fasta att de inte skulle fastna i varandra.

Papanakasa lumella.
Spillningshög efter dovhjort. Bild: Marko Svensberg

 

Producerats i samarbete: