Ekorren är allmänt och rikligt förekommande i nästan hela landet. Den är emellertid en barrskogsart, och saknas i det nordliga fjällområdet. Variationerna i ekorrförekomsten beror till stor del på förekomsten av granfrön. Under bra kottår kan ekorrstammen växa explosionsartat. Den snabba förökningen beror på att ekorrhonan kan få upp till tre kullar under en sommar. Ekorrens vikt varierar från 200 gram till ett halvt kilogram. Också stora hanar klättrar skickligt i trädtopparna och ända längst ut på de svagaste grenarna.

Ekorrens bakre extremiteter är avsevärt starkare än de främre. När ekorren rör sig använder den mest de bakre extremiteterna. De främre använder den främst för hantering av födan, som består av olika frön, kottar och nötter. Frön från grankottar är ekorrens viktigaste näringskälla, men den äter också bär, svamp och gröna växtdelar på marken. Som föda duger också nötter och ekollon, som ekorren samlar och gömmer i marken inför vintern. På vintern gräver ekorren en tunnel genom snön till sina matförråd. Svamp lagrar den ofta uppe i trädens grenklykor. Under dåliga kottår äter ekorren granskottsknoppar. Avbrutna toppskott faller till marken när ekorren har ätit knopparna. Ibland kan ekorren lämna rikliga mängder skott under en gran.

Spår

Ekorrspår är de tredje vanligaste snöspåren i våra skogar. Endast har- och rävspår förekommer rikligare. Ekorrens baktass är mycket större än framtassen. Baktassens spårstämpel är cirka 6 cm lång, medan framtassens är under 4 cm. I bakfotens spårstämpel syns avtrycket av fem tår, i framfotens endast fyra. I tunn blötsnö syns avtrycken av de långa tårna, men i djup lössnö syns endast gropar efter tassarna.

Ekorren rör sig nästan alltid i språng, och spårlöpans utseende varierar inte mycket. Ibland är spåren efter framtassarna placerade mellan spåren efter baktassarna. Spårstämplarna är oftast endast gropar i snön, men på ett tunt täcke blötsnö kan avtrycken av de långa, smala tårna synas tydligt. Bild: Dick Forsman. Wikman, M. 2005: Lumijälkiopas.

Ekorren rör sig nästan enbart i språng. Spårlöpan är lätt att känna igen. I spårgruppen är de stora, utåtvända avtrycken efter baktassarna placerade framför de mindre avtrycken efter framtassarna. Språnglängden är 40–80 cm. Ekorrens spår börjar och slutar vid roten av ett träd.

Flygekorrens spårstämplar är klart mindre och rundare än ekorrens. Flygekorren tar skutt med bakbenen och stöder kroppen med frambenen. Spåren efter framtassarna är placerade framför spåren efter baktassarna, och ”vingens” hudflik lämnar släpspår i snön. Bild: Dick Forsman. Wikman, M. 2005: Lumijälkiopas.

Spillning

Ekorrens spillning är mörkt bruna, på vintern nästan svarta, kulor. Spillningskulorna är nästan runda och 5–8 mm i diameter. Fint fördelade växtdelar syns i spillningen. Ekorrspillning påträffas sällan under sommaren, men desto oftare på vintern, i regel under ett träd där en ekorre har ätit.

 

Producerats i samarbete:

Logo Suomen Metsästäjäliitto ry. Logo Luonnonvarakeskus. Logo Suomen riistakeskus.