Principer för hållbar hönsfågeljakt
Alla våra skogshönsfåglar är kortlivade stannfåglar, och de är omtyckt föda för många rovdjur. Skogshönsfåglarna får stora kullar, och vid gynnsamma förhållanden kan fågelstammen på hösten vara mångdubbelt så stor som den häckande stammen på våren. Å andra sidan kan häckningen till följd av väderförhållanden eller rovdjur också misslyckas nästan fullständigt på något område, varvid man under höstjakten påträffar nästan enbart fullvuxna, över ett år gamla, individer. På sommaren ökar sannolikheten för att ungarna ska överleva i takt med att de växer, men det är ändå vanligt att upp till 90 procent av ungarna som kläcktes på våren dör före följande vår.
Fullvuxna fåglars överlevnad beror till stor del på snöförhållandena under vintern. Alla våra skogshönsfåglar har anpassat sig till kalla vintrar med tjockt snötäcke. Våta, snöfattiga vintrar och isigt snötäcke orsakar problem för skogshönsfåglarna, eftersom de inte kan ta sig ner under snön i skydd mot svåra väderförhållanden och rovdjur. För dalripan, som har vit vinterdräkt, påverkas chansen att överleva vintern dessutom av hur länge det är snö på marken, i synnerhet av tidpunkten när snön smälter, eftersom bytet till och från vinterdräkt sker enligt dagsljuset och inte enligt snöläget. En vit dalripa är ett lätt byte på bar mark.
Med anledning av ovan nämnda särdrag och miljöfaktorer är kraftiga och snabba, till viss del cykliska, stamvariationer typiska för skogshönsfåglarna. Ur synvinkeln för stamreglering är människan ett rovdjur bland andra, och jakten kan lokalt öka skogshönsfåglarnas dödlighet avsevärt. För att jakt ska vara möjlig också under framtida vintrar och för framtida generationer strävar man efter att reglera jaktbeskattningen enligt fågelstammarnas utveckling.
Välj ut unga fåglar som byte
På grund av skogshönsfåglarnas höga naturliga dödlighet lönar det sig att inrikta jakten på ungfåglar som har kläckts samma år. Sannolikheten att de ska överleva jaktsäsongen är också annars mindre än för fullvuxna fåglar. Dessutom är unga fåglars reproduktionsframgång den första våren, vid cirka ett års ålder, i snitt svagare än hos äldre fåglar. En ungefär ett år gammal orr- eller tjäderhona lägger i snitt ett ägg färre än sina äldre artfränder. För en hönsfågelhona som lägger ägg första gången är sannolikheten större att äggen eller ungarna hamnar i munnen på ett rovdjur än för en hona som redan tidigare år lyckats med reproduktionen. För tjäder- och orrtuppar är det ännu större individuella skillnader i reproduktionsframgången än för honorna. Tidigare erfarenhet av spel och en stor storlek är en fördel. Således klarar unga tuppar – som är mindre och mer oerfarna än de fullvuxna – i allmänhet inte av att försvara sitt revir på en för spelet central plats, vilket gör att de ofta inte lyckas para sig den första våren. Det är inte lätt att lyckas med parningen längre fram heller. Det är få som lyckas bli spelets kung, och den största delen av tjäder- och orrtupparna får ingen chans att fortplanta sig.
Att välja ut unga fåglar som byte lyckas bäst genom att jaga i början av säsongen, då kullarna ännu åtminstone delvis håller ihop och det fortfarande finns många unga fåglar, samt genom att undvika sådana fångstmetoder där bytet främst utgörs av fullvuxna tuppar. En sådan metod är till exempel jakt vid orrens höstspelplatser.
Spara gamla tuppar – belöningen är fungerande spel
Tjäderns och orrens gruppspel är en imponerande naturföreställning. I synnerhet stora spel, med tiotals orrtuppar och över tio tjädertuppar är intressanta, också för orr- och tjäderhönorna. Honorna föredrar spel med många tuppar, och de stannar ofta kvar och häckar i närheten av den plats där de parade sig. Det betyder att det ofta finns många bon i närheten av stora lekplatser, vilket i sin tur betyder många fåglar under höstens jakt. Dessutom häckar honorna gärna samma år i närheten av den plats där de året innan lyckades med en kull.
För tjäder- och orrhönor är det typiskt att de den första hösten och vintern flyttar några kilometer, ibland tiotals, från sitt födelseområde. På så vis undviker honorna att para sig med tuppar som de är nära släkt med, vilka i allmänhet stannar kvar och försvarar reviret i närheten av den lekplats där de kläcktes. En stor lekplats lockar honor från andra områden som söker ett eget hemområde att leva och häcka i nära lekplatsen. En välfungerande lekplats skapar på så vis en positiv utveckling, vilken emellertid relativt lätt kan förstöras genom överdriven jakt under höstspelet. Tjäderns spel är känsligt också för avverkning på eller i närheten av lekplatsen. Om skogsförbindelsen mellan tuppens huvudsakliga revir och lekplatsen bryts till följd av ett stort kalhygge, kan tuppen söka sig till en annan lekplats.
Orr- och tjädertupparna börjar besöka lekplatserna redan i slutet av sommaren. Avsikten med det så kallade höstspelet är att ta reda på vilka av tupparna som fortfarande lever efter vårens krävande spel och den påföljande ruggningen, och om det har frigjorts nya revir på lekplatsen. Under höstspelet görs alltså upp om de första reviren inför spelet följande vår. Höstspelet fortsätter under jaktperioden för tjäder och orre i september-oktober. I synnerhet orrtupparna är då ett lätt byte för en jägare som väntar i närheten av lekplatsen tidigt på morgonen. Gamla tuppar, som härskar över spelet och lekplatsen, kommer i allmänhet först till lekplatsen och tillbringar mest tid där, såväl vår som höst. Det betyder att risken är stor att man vid jakt på en höstspelplats skjuter en av dessa, för lekplatsens livskraft viktigaste, individer. Den eftertänksamma jägaren kan förstås med optikens hjälp lyckas välja en ung tupp på höstspelplatsen, men att välja sitt byte lyckas också på andra ställen. Dessutom är sannolikheten störst att man på hösten hittar en ung orrtupp någon annanstans än bland de gamla tupparna på höstspelplatsen.
Om det i jaktföreningens område finns en lekplats för tjäder eller orre, lönar det sig att allvarligt överväga fredning från jakt under höstspelet. Att spara några fullvuxna höstspelande tuppar kan återbetala sig i form av flera extra kullar i föreningens område följande år, eftersom ett ordentligt spel lockar honor att häcka i närheten av lekplatsen.
Skjut tuppar och hönor i samma omfattning
Reproduktionssystemen för skogshönsfåglar har över tid utvecklats så att de fungerar bäst när det finns ungefär lika många honor som hanar i fågelstammen. I synnerhet tjäder- och orrbytet består enligt statistik och undersökningar ändå av avsevärt större andel hanfåglar. När jaktbeskattningen (= den andel av höststammen som jagas) är liten är det inte nödvändigtvis av stor betydelse om könsfördelningen är i obalans, men en lokalt kraftig beskattning av hanfåglar kan ge upphov till färre spelande fåglar och därigenom svag ungproduktion i området.
Många jaktföreningar har enligt tradition förbjudit jakt på tjäderhönor inom sina områden. En sådan fredning har kunnat gälla i årtionden. Att spara fullvuxna honor är emellertid inte till stor hjälp, om lekplatserna i området till följd av brist på tuppar inte fungerar ordentligt. För stammens livskraft är det förmodligen klokare att på hösten låta bli att skjuta en fullvuxen tjädertupp än en ung tjäderhöna. Det centrala är att man försöker se till att det finns kvar tillräckligt med fullvuxna fåglar i området, och att man som byte väljer unga fåglar av båda könen.
Jakten på skogshönsfåglar är en uppskattad traditionell finländsk jaktform, i vilken huvudsaken inte är bytet, utan den övergripande avkopplande naturupplevelsen. Det sammanlagda orrbytet har vissa år varit i samma storleksklass som gräsandsbytet, men överlag har skogshönsfågelbytet (luke.fi) under de senaste åren varit relativt måttligt. Långtifrån alla deltagare i skogshönsfågeljakten får något byte överhuvudtaget. Till exempel av cirka 100 000 skogshönsfågeljägare har årligen i snitt cirka 45 000 jägare fått orrbyte under de senaste åren. Ännu färre jägare får järpe- eller tjäderbyte.
Det lönar sig att använda bytet så omsorgsfullt som möjligt. Fåglar, i synnerhet tjäder och orre, har kött också på andra ställen än bröstet och låren. Av benen kan man koka en smaklig buljong eller soppbas. Hela stjärtar kan till exempel saltas och torkas och hängas som prydnad på väggen. Vingar kan användas vid träning av hunden.
