Med hjälp av stödutfodring försöker man förbättra djurens allmänkondition och reproduktionsförmåga samt hjälpa dem att klara sig över vintern. Med rätt placering av utfodringsplatsen kan man även minska skadorna inom jord- och skogsbruket samt förebygga trafikolyckor. Genom utfodring kan man i någon mån manipulera djurens beteende och rörelser.
Man kan använda olika automater eller skyddstak vid utfodringen, och ofta fungerar det också bra att placera födan på marken. Automater är ett hjälpmedel i synnerhet vid spannmålsutfodring, varvid det kan vara tillräckligt med påfyllnad en gång per vecka. Det vanligaste är att utfodring ordnas för små hjortdjur och harar. Även fälthönsfåglar utfodras aktivt. En väl ordnad vinterutfodring är den bästa viltvården, som dessutom främjar kännedomen om djuren och deras beteende.
Fälthönsfåglar
Utfodringsplatserna för rapphöna och fasan är något olika sinsemellan. Arterna kan äta på samma platser, men rapphönan trivs i regel på öppnare områden. Av den orsaken bör utfodringen ordnas på ett öppet fältområde. En naturlig plats för utfodring av rapphöna är en viltåker, en lada eller ett videsnår invid ett dike. Det viktigaste är att fåglarna har god sikt från platsen och att det finns möjlighet att gömma sig för rovdjur. I närheten av utfodringsplatsen får inte finnas höga träd, i vilka duvhöken kan sitta och spana.
En lämplig utfodringsplats för fasan är till exempel ett tätt vide- eller gransnår, och utfodringen inleds när snön kommer. Först placeras födan på marken och när platsen blir livligare besökt lägger man även ut automater och utfodringstak. Av sädesslagen är vete, råg och havre omtyckta, men också rensavfall från spannmål duger för båda arterna, eftersom fåglarna hittar ogräsfrön där. Det är bra att också lägga ut grus, som fåglarna behöver för matsmältningen och för sandbad.
Harar
Av hararna besöker fältharen gärna utfodringsplatser för hjortar och rådjur. Därför behöver man inte nödvändigtvis anlägga en egen utfodringsplats för dem. Vid anläggningen av en utfodringsplats för hare gäller i övrigt samma regler som för hjortdjur.
Utfodringsplatsen för skogshare placeras nära en skogsbilväg, för att underlätta underhållet. Det är bra om man i närheten av platsen kan fälla asp som hararna kan gnaga på under vintern. Stammarna fälls till exempel på stenar, så att de hålls ovanför marken. Då når hararna nya, oätna delar av träden när snötäcket blir tjockare. Man kan också bjuda på torrt hö eller ensilage samt havre och salt.
När man fäller asp eller anlägger en utfodringsplats åt hare, måste man ha markägarens tillstånd innan man sätter igång. Även om markägaren har tillåtit viltvårdsåtgärder på sina marker när arrendeavtal har ingåtts med jaktföreningen, hör det till god sed att kontakta ägaren innan man anlägger en utfodringsplats.
Små hjortdjur
Vitsvanshjort och rådjur är tacksamma objekt för vinterutfodring. Den bästa placeringen är en viltåker, som kan anläggas nära sådana platser där djuren vistas och rör sig. Platser i närheten av livligt trafikerade vägar bör undvikas. Utfodringsplatsen placeras gärna på längre avstånd från bebyggelse, så att djuren inte vänjer sig vid människor. På så sätt undviks viltskador på trädgårdsväxter och i trafiken. För att förhindra exempelvis lodjur från att överraska matgästerna lönar det sig ändå att placera utfodringsplatsen på en öppen plats. Vid utfodringen bjuds djuren ofta på mångsidiga sädesslag, klöverhö och vätskerika rötter. Man kan också lägga ut salt. Spannmål serveras behändigt från automat, men i övrigt kan fodret placeras i en snödriva, där djuren kan krafsa fram födan med sina klövar. För att minska sjukdomsrisken ska maten alltid placeras på lite olika platser. Det får gärna finnas flera högar med mat på samma utfodringsplats, så att flera djur kan äta samtidigt och också de svagaste får äta genast.
