Fälthönsfågel-, duv- och harstammarnas storlek och jakthållbarhet beror på tre huvudfaktorer:
- Livsmiljöernas mängd och kvalitet
- Predation
- Jakt
Jakten bör vara hållbar och rätt planerad, samt riktas till stammens reproduktion.
Predation är en del av naturens kretslopp, och naturligt förekommande rovdjur har sin plats i den finländska naturen. Stammarna av små rovdjur och kråkfåglar samt gråtrut är på många ställen väldigt starka. Då det är brist på häckningsskydd och kullmiljöer i livsmiljön, är predationstrycket från små rovdjur och icke fredade fåglar stort på fälthönsfåglarna och harungarna. På många platser är fåglarnas ungproduktion väldigt dålig, trots att livsmiljön är i gott skick.
Fångst av små rovdjur
Fångst av små rovdjur är en viktig del av viltvården. Små rovdjur som i allmänhet påverkar fältviltets riklighet och häckningsresultat är hunddjuren räv och mårdhund samt mårddjuren grävling, mård, mink och hermelin.
Fångst av små rovdjur är en av de faktorer som inverkar på viltstammarna. Genom fångst av små rovdjur kan man tidsmässigt och områdesmässigt inverka på de små villebrådens stammar och på så vis förbättra ungproduktionen för till exempel fåglar och harar. För övrigt vilt är den mest kritiska perioden våren, strax innan fortplantningsperioden. På våren borde fångsten av små rovdjur vara särskilt aktiv, eftersom man då i huvudsak avlägsnar reproduktiva individer.
För att fångsten av små rovdjur ska ha verklig effekt rekommenderas att effektiverad fångst beroende på området sträcker sig 1–3 kilometer från åkerområdet. I synnerhet i Södra Finland är markägandet och jaktområdena mycket splittrade, och en effektiv organisation av fångsten förutsätter ofta samarbete mellan flera jaktföreningar. Effektiv fångst av små rovdjur är ett gemensamt intresse, och i denna fråga är ett smidigt samarbete till jägarnas fördel.
Metoderna i anknytning till fångst av små rovdjur indelas i aktiv och passiv jakt. Med aktiv jakt avses hundjakt, med antingen drivande eller ställande hund, samt grythundsjakt. Jakt med åtel eller visselpipa är också aktiv jakt. Passiv jakt på små rovdjur sker med fällor som fångar bytet levande och saxar som dödar omedelbart. För effektiv fångst av små rovdjur krävs planmässighet och kombinerad användning av olika fångstmetoder. Passiva fångstanordningar gillras i närheten av djurens naturliga vistelseområden med hjälp av lokalkännedom och karta, och dessa fångstmetoder kompletteras med aktiva jaktformer.
Mårdhund och mink är invasiva främmande arter, som har spridit sig över nästan hela landet. Båda arterna har lyckats anpassa sig till Finlands natur och till konkurrensen i livsmiljön för små rovdjur. I synnerhet mårdhundsstammen har vuxit kraftigt under 2000-talet.
Den huvudsakliga andelen av minkfångsten fås med hjälp av fälla med trampplatta och andra fällor som fångar bytet levande samt med saxar som dödar omedelbart. Aktiv minkfångst till exempel med hund förekommer i mindre utsträckning.
Mårdhundsbytet har ökat kontinuerligt genom åren. Den populäraste fångstformen är fångst med fälla, även om användningen av hund har ökat i popularitet de senaste åren på grund av sin effektivitet.
Ur viltvårdens synvinkel är räv och mård de viktigaste bland de inhemska små rovdjuren. Av de små rovdjuren anses räven allmänt vara den som har störst inverkan på övrigt vilt, eftersom den fäller till och med rådjurskillingar. Räven är ett klokt djur och svår att fånga. I allmänhet är det en ung individ som har gått i fällan. När marken är snötäckt kan räven jagas med fotsnara eller åtel. Rävjakt med en drivande hund är en utmanande jaktform, i vilken kännedom om djurets levnadsvanor och rörelsemönster är i nyckelposition.
Mården är ett rovdjur som har stor inverkan särskilt i skogsområden. Den är den enda arten bland de små rovdjuren som rör sig smidigt även i träd. Tidigare ansågs mården vara en art som förekommer främst i gamla skogar, men den har anpassat sig även till ekonomiskogar. Mård fångas främst med saxar som dödar omedelbart, men i jakt med ställande hund sätts såväl hundens som jägarens skicklighet på prov.
Användningen av saxar som dödar omedelbart är förbjuden i jakt på och fångst av räv, grävling och mårdhund. Vid grytfångst måste man be om markägarens tillstånd att gräva, och efter jakten måste man återställa bon och noggrant städa undan spåren. Vid jakt eller fångst med hund måste man också se till att hundens vaccinationer är i kraft. Finland är för närvarande ett rabiesfritt land, men de små rovdjur som kommer in i landet österifrån kan föra med sig sjukdomen till Finland. Om så sker sprider de små rovdjuren sjukdomen vidare.
Mer exakta artbeskrivningar av små rovdjur och jakttider (riista.fi)
Mårdhund
Fångst av mårdhund
Bland de små rovdjuren anses mårdhunden vara den som enklast fångas med fälla. Mårdhundsparen rör sig ofta tillsammans, och det är inte ovanligt att ett mårdhundspar går i samma fälla. Gamla och erfarna individer är svårare att fånga.
Förberedelserna av fångsten med fällor börjar med att man sätter ut bete i fångstanordningarna redan i slutet av sommaren, varvid djuren vänjer sig vid att besöka dem. Fångstanordningarna gillras i fångstskick så fort lagstiftningen tillåter, det vill säga i början av augusti. Fångsten kan fortsätta med framgång fram till början av vintern, varefter bytet minskar då mårdhundarna trivs i sina grytgångar. Om snötäcket är tunt är mårdhundarna i rörelse hela vintern.
Mårdhunden är allätare och äter i egenskap av asätare också skämd föda. För att förbättra fångsteffektiviteten är det bra att sprida ut bete också i närheten av fällan.
För fångst av mårdhund lämpar sig nästan alla typer av fällor som är tillräckligt stora. Den mest effektiva modellen torde vara fällan Kanu, vars fångsteffekt grundar sig på att den är öppen i tre riktningar, vilket gör att mårdhunden upplever den som säker. Det lönar sig att placera fällorna på platser där mårdhunden naturligt rör sig.
Användning av hund vid mårdhundsfångst
Användningen av ställande hund är en av de mest effektiva fångstmetoderna för avlägsnande av mårdhundar. Den bästa fångsttiden är i början av hösten, men fångst under vårvintern ger bäst nytta för fågelbeståndet som förbereder sig för häckning. Med effektiv vårfångst kan man skapa ett rovdjursfritt område inför fåglarnas häckningsperiod.
Mårdhunden stannar ofta för ståndskall när den möter en hund, och ibland är den väldigt skicklig på att spela död. Bland nästan alla jakthundsarter finns individer som fungerar vid fångst av mårdhund.
Spårning och grytfångst
Mårdhundarna brukar röra på sig under tiden för vintersömn, i synnerhet vid milt väder. De är i allmänhet inte särskilt svåra att spåra. Mårdhundens spårlöpa slutar ofta vid en lada eller ett gryt, varvid en hundpatrull behövs som hjälp. Då övergår spårningen i grytfångst.
Det lönar sig att göra en effektiverad fångst i grytgångarna eller håligheterna under senvintern eller senast tidigt på våren. Grytgångar som är i bra skick får snabbt nya invånare i områden med riklig rovdjursstam. På samma ställe kan man på så vis få byte flera gånger under en vinter och vår.
Lyssna på mårdhundens läte genom att trycka på play-knappen
Räv
Rävfångst med åtel
Rävfångst bedrivs till exempel genom åteljakt, som är en populär och effektiv form av jakt på små rovdjur. Vid åteljakt lockas små rovdjur till en utfodringsplats med hjälp av föda. Också mårdhund fångas ofta vid åtelplatser. Andra former av rävfångst är till exempel rävjakt med drivande hundar, lockpipa samt grytfångst.
Som åtelplats väljs, till exempel genom att granska kartan, en lämplig plats i terrängen som är på tillräckligt stort avstånd från bebyggelse. Platsen får inte vara på närmare avstånd än 150 meter från en bebodd byggnad utan uttryckligt tillstånd av byggnadens ägare eller innehavare. Eventuella luktolägenheter i samband med åteln kan kräva att den placeras på avsevärt längre avstånd. Åtelplatsen ska om möjligt vara på en öppen plats, och så att månljuset faller bakifrån sett från jägaren. Dessutom ska platsen, med tanke på både jakten och skötseln av åteln, vara lätt tillgänglig. Vid valet av åtelplats ska man beakta det vapen som används och skottriktningen.
Huvudregeln kan anses vara att ta sig ut till vaktplatsen när skymningen faller. Genom att observera djurens rörelser och använda en viltkamera kan man avgöra när det är rätt tidpunkt för vakt och när djuren eventuellt anländer till platsen.
För användning av åtel krävs alltid tillstånd av markägaren. När man använder viltrens och fiskrens från vild fisk behöver ingen anmälan om åtelplatsen göras till myndigheterna. Användningen av nöt, får, get och djur som är avsedda för pälsproduktion är förbjuden vid åteljakt.
Att använda rävpipa
Lockpipor för små rovdjur är ofta till för att härma bytesdjurens läten. Ett litet rovdjur som lockas av pipans läte har ofta avsikten att ta ett byte från sina artfränder eller delta i delningen av bytet. Pipor fungerar främst på räv, men även mårdhundar kan förirra sig till platsen av nyfikenhet.
Pipor som härmar musens pipande läte fungerar i allmänhet bäst, om det finns små rovdjur i närheten. Vid jakt på däggdjur är vindriktningen av betydelse. Rävjägaren ska i allmänhet placera sig i medvind eller sidovind, eftersom räven försöker få vittring på bytet för att försäkra sig om vad det är fråga om för byte. Taktiken är att skjuta räven innan den känner vittringen av jägaren eller när den håller på att söka sig så att den kan närma sig jägaren i motvind. På lockplatsen ska man placera sig så att man smälter in i terrängen så väl som möjligt. Det krävs också att man är orörlig, eftersom räven upptäcker rörelser väldigt snabbt.
Att locka räv med pipa lyckas bäst i gryningen och skymningen. I månsken och när förhållandena i övrigt tillåter är även natten en bra tidpunkt att jaga räv med lockpipa. Dagtid är rävarna i allmänhet mer försiktiga.
Lyssna på rävens läte genom att trycka på play-knappen
Kråkjakt med hjälp av uvbulvan
Kråkjakt med hjälp av uvbulvan är nuförtiden det effektivaste sättet att minska mängden flygande boplundrare. En kråkflock som kommer till platsen attackerar den fyllda ugglan eller plastbulvanen, varvid jägaren kommer åt att skjuta från ett gömsle eller i skydd av terrängen på lagom avstånd.
Det lönar sig inte att bedriva kråkjakt i den omedelbara närheten av en åker, eftersom det kan störa områdets övriga fågelbestånd. Med kråkpipa kan man härma kråkornas ettriga skrik och effektivera uvbulvanens funktion. Det är förbjudet att spela upp kråkläte för att locka fåglarna till platsen. Användning av en anordning som producerar artificiellt ljud som lockbete är tillåtet endast i undantagsfall och för användningen krävs dispens.
Lyssna på kråkans läte genom att trycka på play-knappen