Att förbättra och utöka livsmiljöerna på områden som är i kommersiellt bruk är långsiktigt arbete, vars effekter sträcker sig tiotals år framåt. Med tanke på viltet är det särskilt viktigt att verksamheten täcker ett stort område. Det måste finnas ett tillräckligt stort utbud av lämpliga livsmiljöer för varje art i proportion till storleken på landskapet.
Viltstammarna är rikliga och livskraftiga i sådana landskap som erbjuder ett täckande nätverk av skydds- och födoplatser för de olika arterna. Till exempel i jordbrukslandskapet är våtmarker, gräsbevuxna remsor längs vattendrag, naturvårdsåkrar och växttäcke vintertid nyckelfaktorer för viltbeståndets trivsel och landsbygdsnaturens mångfald.
Välmående och jaktbara viltstammar skapar rekreations- och till och med näringsmöjligheter på landsbygden. Viltrikedom och en täckande lantbruksproduktion kan med framgång samsas på samma byaområde.
De beslut odlaren tar påverkar viltstammarnas välbefinnande. I praktiken handlar främjande av viltets välbefinnande på ett odlingsområde om att några åkerprocent med svagare produktion lämnas utan skördeproduktion till förmån för exempelvis en naturvårdsåker, skyddszon eller våtmark.
Vid skötseln av livsmiljöer för fältvilt bör man sträva efter kontrollerad vildvuxenhet. Med hjälp av måttliga höstsådder kan man erbjuda mera skydd åt fältviltet och förbättra stammens situation på området. På öppna åkerområden rekommenderas att man låter ett lågt buskage stå kvar, bredvid vilket man lämnar föda åt viltarterna året om. Hardjurens och fälthönsfåglarnas övervintring underlättas om en del av åkrarna plöjs först på våren.
Också icke odlingsdugliga områden i närheten av jordbruksområdet är av betydelse. Ett stenröse, en skogsplätt och ett gammalt lertag eller uttorkat träsk kan erbjuda livsmiljö för många arter, i synnerhet efter vårdåtgärder. Ett mångsidigt utbud av odlingsväxter, en fungerande odlingsrotation samt husdjurs- och växtproduktion i samma by skapar den mångfald i landskapet som olika arter behöver.
Skyddszoner invid åar och bäckar som löper längs med åkerområden är omtyckta kullmiljöer i synnerhet bland fälthönsfåglar. De behöver en varierande och låg skyddsväxtlighet och buskage för att klara sig undan rovdjur. Genom att spara eller återställa naturobjekt stöder man viltvården i området.
För många sjöfåglar och vadare är markanvändningen på ett lantbruksområde som omger en våtmark lika viktig som att själva våtmarken är i bra skick. Till exempel stjärtand och skedand samt spov och tofsvipa häckar på åkrarna som omger en våtmark eller i området kring en fågelsjö.
I samband med vårbruket eller den första grässkörden förstörs en stor del bon och kullar. För att undvika att bon förstörs kan man på de skiften som omger våtmarken välja att odla naturvårdsgräs eller spannmål som skördas på hösten samt oljeväxter.
Viltåkrar som stöd för viltvården
Ett ur viltvårdshänseende viktigt objekt för viltarternas trivsel och förekomst i området är en viltåker som anlagts för ändamålet. Med hjälp av en viltåker kan man styra djuren mer koncentrerat till önskade områden. När man anlägger en viltåker ska man ta i beaktande rätt gödsling, växtarternas odlingskrav samt hurdan näring djuren behöver.
När man har hittat rätt plats ska man bestämma vilka växtarter som ska odlas på åkern. Valet av växtarter avgör om åkern i första hand lockar fåglar eller hjortdjur, eftersom de har väldigt olika närings- och skyddskrav. Hjortdjur behöver mycket foder och fälthönsfåglarna söker efter skydd. Det är viktigt att man noga överväger placeringen av viltåkern, eftersom den i områden med täta viltstammar lockar till upprepad trafik mellan viloplatsen och födoplatsen. När man överväger placeringen av en viltåker är det klokast att fråga till exempel den lokala jaktföreningen om råd. Det är inte bra om en viltåker medför upprepade trafikolyckor i närområdet eller att närbelägna specialodlingar förstörs. Viltåkrar medför också att rovdjur lockas till området, vilket inverkar på bytesmängden i området. Rovdjuren har emellertid en viktig roll i naturen, eftersom de håller bytesstammarnas nivåer jämna och förhindrar att stammarna blir för täta.
Naturvårdsmässig skötsel av övergångszon mellan åker och skog
En övergångszon är området mellan två ekosystem, med särdrag från båda områdena. Sådana är till exempel zonen mellan skog och träsk, mellan skog och vattendrag samt halvöppna vårdade kantskogar mellan skog och åker. Övergångszonernas bredd är i regel 5–30 meter.
Genom att göra åkerlandskapet mångsidigare med hjälp av till exempel viltåkrar och skyddszoner tryggas livsmöjligheterna för vilt och övrig fauna. Genom skötseln av övergångszonen mellan åker och skog främjas en halvöppen skog och mångsidig växtlighet, vilket tryggar en riklig tillgång till föda i området. Buskar, enar och undervegetation sparas, eftersom de erbjuder skydd åt viltet. Träd som skuggar åkern bör avlägsnas, medan lågvuxna buskar och trädarter lämnas kvar. I synnerhet arter som ger bär eller nötter ska sparas i övergångszonen. De träd som är av störst betydelse för den biologiska mångfalden borde lämnas kvar och få växa i övergångszonen.
Skydd och föda: Minnesregler för fältviltvården
- Anlägg ett nätverk av viltåkrar. Placera växtlighet även mitt i åkerområdet för fältfåglar och längs kanterna för hjortdjur och harar.
- Inkludera viltåkrarna i odlingsrotationen.
- Så på området som hör till basskiftet viltåker- eller gräsremsor längs odlingens kanter eller lämna en remsa med otröskad säd för viltet.
- Sköt skogen som gränsar till åkern som halvöppen skog eller som övergångszon.
- Återställ traditionella biotoper, naturliga betesmarker och strandängar och sköt dem med hjälp av bete.
- Spara öppna diken, stenrösen och skogsplättar mitt i åkrarna och sköt dem som halvöppna skogar.
- Återställ utloppsdiken i enlighet med naturenligt vattenbyggande och anlägg våtmarker.
Lador och andra byggnader i anknytning till lantbruk samt deras omgivning är viktiga skyddsplatser för olika viltarter. Under en lada kan de till exempel gömma sig för rovfåglar och invid väggen finns skydd mot vinterns kalla vindar. Skyddsbuskar, särskilt sådana som ger bär, ökar ladornas omgivnings värde som livsmiljö.
Naturvårdsåkrar, särskilt vilt-, landskaps- och ängsåkrar, erbjuder höst- och vintertid närings- och skyddsväxtlighet för till exempel rapphöns. Ängsåkrar är särskilt bra för rapphöns, eftersom de i allmänhet får stå kvar åtminstone två växtperioder.
Skogsdungar mitt i åkrarna är viktiga för odlingsöppningens mångfald. För fältfåglar, i synnerhet rapphönan, är det viktigt med en mosaik som bildas av öppna och halvöppna livsmiljöer. Att sköta öarna med växtlighet på åkrarna genom att gynna låga buskar och skyddsväxter och å andra sidan träd som är viktiga för landskapets och naturens mångfald, som t.ex. gamla sälgar och aspar, förbättrar områdets värde för fåglarna. På hagliknande områden trivs bland annat rådjur.
Genom att öppna upp skogars gränszoner till halvöppna och hagliknande områden skapas övergångszoner mellan ekonomiskogar och öppna åkrar som är nyttiga för viltet. Det glesa och låga trädbeståndet i gränszonen förbättrar också åkrarnas odlingsbarhet genom mindre skugga från trädbeståndet och förbättrad luftcirkulation.
Läs Livsmedelsverkets webbkurs om ökad biodiversitet inom lantbruket (ruokavirasto.fi)