Finlands åkerområden är koncentrerade till landets södra och västra delar, där fältviltarter, som t.ex. rapphöna, fälthare och ringduva har en central roll i viltbeståndet. Ett omväxlande och mångsidigt landskap är en förutsättning för vårt artrika och talrika viltbestånd. Många viltarter trivs i en mångsidig miljö, med en mosaik av åkrar, skogar och våtmarker som erbjuder skydd och mat.
Fälthönsfåglar
Av fälthönsfåglarna är fasanen ursprungligen inplanterad av människan i Europa och Finland. Rapphönan hör till vårt lands naturliga arter, men när naturstammen har minskat har den stärkts genom farmning och utplantering. Fasan och rapphöna är viktiga villebråd i synnerhet i Europa, men i Finland är de av mindre betydelse som villebråd än skogshönsfåglarna. De har dock en stor betydelse i åkerdominerade områden samt för skolning av och jakt med kortdrivande och stående hundar.
Rapphöna (Perdix perdix)
Rapphönan är något mindre till storleken än järpen. Rapphönan är gråaktig i färgen, med tydligt avgränsad rostbrun färgsättning på huvud och hals. I flykten är det synligaste kännetecknet den tydligt rostbruna stjärten.
Arten påträffas oftast på stora åkerområden, men också ogräsfält och strandängar duger. Utanför häckningstid rör sig rapphönorna ofta i täta flockar med högst ett tjugotal individer. De är skygga och försiktiga och trycker sig mot marken eller springer iväg i god tid innan de upptäcks av människan. På vintern kan en flock med rapphöns ses springande över snödrivorna, eller delvis nergrävda i snön när de äter. Rapphönans läte är ett skärrat ”rik-rik-rik”.
Rapphönan häckar i litet antal och lokalt förekommande invid odlings- och impedimentområden i södra Finland och längs västkusten. Boet är placerat på marken, i allmänhet i skydd av gräs i en åkerren. Rapphönan lägger 10–30 ägg i boet. Ungarna är flygfärdiga inom mindre än två veckor.
Rapphönor kan jagas utan jaktlicens endast i Österbotten samt i Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten. I övriga delar av landet jagas arten i någon mån med stöd av jaktlicenser beviljade av Finlands viltcentral. Bytesmängderna är årligen några tusen individer.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Lyssna på rapphönans läte genom att trycka på play-knappen
Fasan (Phasanius colchicus)
Fasanen är ursprungligen en asiatisk art och har planterats ut i Europa. Arten inplanterades i Finland i början av 1900-talet. Stammen är tätast i södra och västra Finland, och förekommer ända upp till de södra delarna av Lapplands län. Fasanen trivs invid odlade områden, på paketerade åkrar och i synnerhet vintertid till och med mitt i bebyggelse, varvid den är beroende av utfodringsplatser och även vänjer sig vid människor.
Fasanhönan är, med sin sandbruna färg och sina mörka fläckar, till utseendet helt olik tuppen. Den är klart större än rapphönan. Fasanens stjärt och ben är långa. Denna fälthönsfågel springer ofta i hög fart undan något störande objekt och flyger upp först i sista stund. Den långa stjärten är ett bra kännetecken också när den flyger.
Fasanens rede är bara en fördjupning i marken, som görs i skydd av gräs eller annan växtlighet. Äggen är i allmänhet ungefär tio stycken.
Arten jagas huvudsakligen med stående och kortdrivande hundar. Bytesmängden är årligen tiotusentals individer.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Lyssna på fasanens läte genom att trycka på play-knappen
Duvor
Jakten på ringduva är startskottet för den efterlängtade jaktsäsongen. Duvorna har efter häckningsperioden samlats i flockar och förbereder sig för den begynnande flytten. De äter då främst på åkrar och impediment. Ringduvan är den överlägset talrikaste arten och dominerar höstens duvflockar. Den är den enda jaktbara arten, och duvjägaren måste komma ihåg att det i en flock ibland också finns andra, fridlysta, duvarter. Det lönar sig också att noggrant observera en ensam flygande duva innan man trycker in avtryckaren.
Ringduva (Columba palumbus)
Ringduvan är vår överlägset talrikaste duvart och väldigt vanligt förekommande i så gott som hela landet. Den saknas endast i de nordligaste delarna av Lappland. Ringduvan häckar i skogar och skogsdungar, men äter i allmänhet på öppna platser som t.ex. åkrar. Ringduvan äter främst vegetarisk föda, såsom frön, ärter och späda skott. Den häckar hela sommaren och kan få upp till fyra kullar på en sommar. Utanför häckningstid rör sig ringduvorna i allmänhet i flockar.
Ringduvan är den största av våra duvfåglar. De bästa färgkännetecknen är den vita tvärbården på vingarnas ovansida som syns i flykten och den skarpt avgränsade, vita teckningen på halsen. Den juvenila fågeln saknar den vita teckningen på halsen. På bröstet har den en djup vinröd nyans och stjärten har en bred svart bård längst ut. I övrigt är ringduvans dominerande färg tämligen jämnt grå. Lätet är ett dovt ”hoo hoo hoo ho hoo”, som kan misstas för en ugglas hoande.
Ringduvan är en vanlig bytesart i synnerhet på åkerdominerade områden i södra och mellersta Finland. Bytesmängden uppgår årligen till flera hundratusen individer. Arten jagas ofta med hjälp av bulvaner.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Kuvateksti: Adulta ringduvor har en arttypisk vit teckning på halsen. Foto: Hannu Huttu
Lyssna på ringduvans läte genom att trycka på play-knappen
Hardjur
Hardjuren är småvuxna växtätare, med långa och kraftiga bakben och snabba stamvariationer. I Finland förekommer tre vilt levande arter: skogshare, fälthare och vildkanin. Hararna är ofta utsatta för sjukdomar och utgör en viktig näringskälla för många rovdäggdjur och rovfåglar.
Fälthare (Lepus europaeus)
Fältharen trivs på åkerområden, men klarar sig även i skog, om det finns åkrar i närheten. Fältharen har oftast sin daglega på en skogsholme eller vid en åkerkant.
Pälsen har samma färg året om, med gulbrun ryggsida och ljus buksida. Vinterpälsen är något ljusare. Öronen är längre än nosen. Svansen är längre och alltid svart på ovansidan, till skillnad från hos skogsharen.
Födan utgörs huvudsakligen av gräsväxter. Fältharen besöker odlingar för att äta spannmål, hö och rotsaker. På vintern äter den gärna bark, vilket kan orsaka skador i trädgårdar.
Fältharen får i snitt två kullar om året, ibland upp till fyra. Den föder 2–4 ungar i skydd av vegetationen. Ungarna blir snabbt självständiga.
Harjakt sker vanligen i närheten av bebyggelse och trafikleder. Fältharar jagas ofta som småskalig sällskapsjakt genom att en eller flera personer driver dem i rörelse. Ofta används även stötande hundar för att sätta fart på fälthararna i riktning mot passkedjan. Fältharar jagas också genom spårning, med både stötande och stående hundar, samt även i någon mån genom att vakta vid utfodringsplatserna.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Hjortdjur
Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus)
Vitsvanshjorten lever i bördiga skogar i närheten av odlingsmarker och klarar sig igenom snörika och kalla vintrar med hjälp av stödutfodring. Arten förekommer allmänt i områden med övervägande odlingsmark i södra och sydvästra Finland.
Karaktäristiskt för vitsvanshjorten är den långa svansen som är vit undertill och som djuret lyfter som varningssignal när det störs. Pälsen är på sommaren rödbrun, på hösten ljust grå. Buken är ljus. Kalven är satt, kvadratisk och kan ibland vara svår att skilja från rådjuret. Hjorten har inåtsvängda horn.
Brunsttiden är i november och i maj-juni i föder vitsvanshjorten i allmänhet en till två, ibland tre, kalvar.
Födan varierar beroende på årstid och utbud. Vitsvanshjorten äter gräsväxter, brodd, skott från buskar och träd samt ris. På vintern är även blåbär och en viktiga näringsväxter.
Vitsvanshjorten är numera efter älgen den ekonomiskt viktigaste viltarten i Finland. Den årliga bytesmängden varierar beroende på stammens utveckling och förvaltningsmålen. Arten jagas i allmänhet med hjälp av drivande hundar, till exempel tax eller genom att stå på pass vid utfodringsplatserna.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Rådjur (Capreolus capreolus)
Rådjuret är det minsta och gracilaste av hjortdjuren i Finland. Svansen är mycket kort och knappt synlig. På sommaren är rådjuret rödbrunt och kalven har fläckar på ryggen. Kalvens fläckar försvinner till hösten. På vintern är färgen gulgrå. Den vita svansspegeln sträcker sig till lårens baksidor.
Rådjuret lever i skogar med buskvegetation, nära öppna marker. Det är en dagaktiv art, som kan söka föda även mitt på dagen. Rådjuret är ursprungligen en lövskogsart, som har anpassat sig till även nordligare skogstyper. Stödutfodring är nödvändig, i synnerhet i gränszonerna för artens utbredning. Artens förekomst är rikligast i södra och västra Finland.
Rådjursgeten föder en till tre killingar i maj-juni. Bockarna har revir sommartid.
På sommaren äter rådjuret växter med örtstam. Övriga årstider även säd, ris, kvistar och skott från träd och buskar samt bär och svampar.
Rådjur jagas i allmänhet med drivande taxar eller på pass vid utfodringsplatserna. På det finska fastlandet nedläggs årligen flera tusen individer. På Åland är stammen tätare och bytesmängderna proportionellt sett större.
För jakt på rådjur krävs numera inte jakttillstånd som beviljas av Finlands viltcentral, utan jakt är möjlig för en person som har ett giltigt jaktkort och tillstånd att jaga rådjur på ett visst område. Ett fällt byte måste emellertid anmälas till Finlands viltcentral inom sju dygn.
Hotgradsklassificering: livskraftig.
Lyssna på rådjurets läte genom att trycka på play-knappen