Sjöfåglarnas jakttider (riista.fi/sv)
Anordnande av jakt
Förutom att upprätthålla och anlägga goda sjöfågelmiljöer finns det utrymme för förbättring i fråga om hur jakten arrangeras. På många goda fågelvatten minskar mängden sjöfåglar avsevärt på grund av det hårda jakttrycket under de första jaktdagarna. Det har många jägare erfarenhet av – det är typiskt att sjöfåglarna försvinner efter de första dagarna och åter blir flera först när flyttfåglarna anländer. I synnerhet änder som har samlats i flockar är snabba att byta landskap. De lokala fåglarna kommer ihåg och hittar till lugnare vatten, om sådana finns. Om sådana inte finns, jagar jakten iväg fåglarna på en tidigare höstflytt. För jägaren är detta inte önskvärt – i takt med att fåglarna ger sig av minskar jaktmöjligheterna. Varför kan vi inte skjuta upp fåglarnas flytt från de egna områdena med hjälp av en förnuftigare planering av jakten? Lönar det sig att skrämma iväg viltet från jaktområdena och orsaka en för tidig höstflytt?
Beskattningen av sjöfågelstammarna har traditionellt inte begränsats i nämnvärd utsträckning. Detta hindrar emellertid inte jägarna från att ta beslut om frivilliga begränsningar. Jakten på skogshönsfåglar begränsas ju allmänt i våra jaktföreningar. För att förhindra att sjöfåglarna flyttar för tidigt vore det skäl att fundera på olika tids- och områdesmässiga fredningar. Det är till jägarnas fördel att säsongen för sjöfågeljakt blir längre och jaktevenemangen blir händelserikare. Det vettigaste alternativet är att öka begränsningarna gällande sjöfågeljakt på jaktföreningsnivå med frivilliga metoder. Det finns flera olika alternativ för begränsningar och föreningens egna medlemmar är de som bäst kan fatta beslut om hur de används. Bra fredningsområden är frodiga våtmarker som erbjuder rikligt med föda för änder som gör sig redo för flytt. Om sjön inte fredas i sin helhet, kan vissa delar av den fredas. De fredade områdena ökar mängden fåglar på omkringliggande åkerområden eller våtmarker och erbjuder möjligheter till andjakt längre in på hösten. Jakten blir också mera meningsfull när mängden fåglar ökar.
Olika alternativ för föreningen att reglera jakten
- Fredning från jakt på ett frodigt fågelvatten i sin helhet, men jakten tillåten på omkringliggande områden. Fredade områden lockar till sig fåglar, som kan vila och äta utan att bli störda. Dessa fåglar rör på sig och äter även vid omkringliggande vatten och åkrar, där jakt är tillåten. På så vis har fåglarna trots jakten alltid ett lugnt ställe att röra sig på, vilket gör att de håller sig kvar längre på området.
- Jakt med cirka 10 dagars mellanrum. Fåglarna hålls kvar i området längre om de störs av jakt mera sällan. Jakten efter ett uppehåll är som en ny start.
- Fredningen och jakten i början av hösten startar den 1 september. Till området kommer fåglar från kringliggande områden, på vilka jakten startar den 20 augusti.
- Jakt varannan vecka eller i tur och ordning i olika områden. Även detta alternativ ger alltid fåglarna något lugnt område, där de kan vila sig och äta ostört.
- Jakt endast vissa veckodagar, till exempel två dagar per vecka. Fåglarna störs mindre, vilket gör att de håller sig kvar i området längre. Å andra sidan är några dagar utan störningar i allmänhet för korta perioder för att hålla kvar änderna på området, vilket gör att jakt med cirka tio dagars mellanrum är ett bättre alternativ.
- Byteskvot för en dag (t.ex. 2–5 fåglar/dag) eller för hela hösten (t.ex. 20 fåglar/jägare/höst). En rätt dimensionerad kvot gör att det inte blir för stora bytesmängder per dag, vilket ökar jaktens hållbarhet. Kvoterna kan fastställas för olika arter, varvid jakten kan inriktas på talrika arter. Nackdelen med kvoter är att de inte i sig erbjuder fåglarna lugna områden. Metoden lämpar sig för användning i kombination med tidsmässiga fredningar.
- Begränsning av antalet skott (t.ex. 10 skott/jägare/dag). Fördelen med begränsning av antalet skott är att det begränsade antalet sparas för goda skjuttillfällen. På så vis gallras långa skottavstånd bort, varvid mängden skadskjutningar minskar. Nackdelen även med denna begränsning är att den inte i sig erbjuder fåglarna lugna områden. Lämpar sig för användning i kombination med tidsmässiga fredningar.
Viltfåglar på tillbakagång och jakten på dem
Många sjöfågelarter som jagas i Finland har minskat de senaste åren. Av det sjöfågelvilt som trivs vid frodiga fågelvatten har den i Finland häckande stammen minskat klart för stjärtand, bläsand, årta, brunand, vigg och sothöna. Förutom dessa har även många havslevande arter som förekommer i skärgården minskat de senaste åren. Bland de jaktbara havslevande andfåglarna har följande arter minskat: alfågel, ejder, småskrake och storskrake. Sothönan är helt fredad för en period på tre år från och med 1.8.2023. Jakt på brunand förbjuden i hela Finland från och med den 20 augusti till och med den 31 december (20.8.2024-31.7.2027).
Gällande arter i frodiga vatten visar undersökningar att huvudorsaken till minskningen är försämrade livsmiljöer. De fågelvatten som fungerar som livsmiljöer för arterna lider av övergödning, igenväxning, ökande stammar av karpfiskar och små rovdjur. Vigg och brunand som särskilt gärna häckar i måskolonier lider av skrattmåsarnas tillbakagång. Även andra arter häckar gärna i skrattmåskolonier. Bläsanden, som föredrar fräken, verkar lida också av att fräkenväxtligheten i sjöarna minskar. Ovan nämnda arter är inte viktiga ur jaktsynvinkel, förutom bläsanden och i vissa sällsynta fall även stjärtand. Bytesmängderna av dessa arter är årligen små och de är närmast sidofångst i samband med jakt på andra sjöfågelarter.
För jägarna är det skäl att noga överväga om det överhuvudtaget lönar sig att jaga sådana arter som är på tillbakagång. Bläsand lönar det sig att jaga särskilt försiktigt i början av säsongen, då bytet består av häckande fåglar och deras ungar. Senare på hösten är de bläsänder som fås som byte individer som häckar i Ryssland, vilka verkar vara stabilare till antalet än de som häckar i Finland.
Orsakerna till minskningen av havslevande andfåglar vet man inte lika mycket om. Orsakerna till minskningen av småskrake och storskrake är knappt kända alls. Båda arterna verkar emellertid minska uttryckligen i havsområden, och inte i insjöar. Den största orsaken till ejderns tillbakagång är förmodligen den ökade dödligheten bland honorna, vilken beror på predation av havsörn, mårdhund och mink. På grund av honornas dödlighet har ejderstammens könsstruktur blivit kraftigt i obalans: för tillfället är ungefär 70 procent av den häckande ejderstammen hanar. Orsakerna till alfåglarnas tillbakagång är inte kända, men man vet åtminstone att ungproduktionen har försvagats. Övriga möjliga orsaker till tillbakagången är bland annat oljeutsläpp från fartyg och att fåglar drunknar i fiskenät på övervintringsområdena. Mängden alfåglar som övervintrar på finska havsområden har de senaste åren ökat, vilket gör att finländska havsfågeljägare lätt kan få fel bild av alfågelstammens utveckling. Den rikligare förekomsten av alfågel i Finska viken beror emellertid på att arternas övervintringsområden till följd av de milda vintrarna har flyttat norrut.
För de havslevande andfåglarna är jakten förmodligen inte den största orsaken till arternas tillbakagång, eftersom även många fredade arter har minskat. Till skillnad från de minskande fågelvattenarterna, är alfågel och ejder viktiga jaktobjekt vid kusten. De fiskätande arterna små- och storskrake jagas i mycket liten utsträckning. Eftersom ejderstammen är kraftigt hanbetonad, är i synnerhet äldre honor väldigt värdefulla individer för populationens framtid. Man bör med alla medel undvika att fälla honor och i stället inrikta ejderjakten på hanar, som jagas under sommaren. Ejderhanar jagas i begränsad utsträckning på försommaren under fåglarnas häckningsperiod. Vid jakten på ejderhanar bör man ta extra hänsyn till den övriga naturen och undvika jakt på fåglarnas häckningsskär, för att jakten inte ska störa övriga fåglars häckning. Vid alfåglejakt lönar det sig att ha tålamod och undvika stora dagsfångster. Vikten av en sparsam beskattning ökar under sådana dagar då det är möjligt att skjuta många fåglar.
I fråga om jakt på ejder och alfågel måste man alltid ta hänsyn till jaktbegränsningarna för året i fråga. Till exempel år 2024 är höstjakt på ejder förbjuden och alfågel får jagas endast på havsområdet samt på öar och skär i havsområdet. För alfågel gäller en dygnskvot på högst fem fåglar.
Gåsjakt
Grå- och kanadagåsstammarna har glädjande nog ökat i Finland. Båda arterna förekommer emellertid på ett väldigt begränsat område i landet: grågåsen huvudsakligen längs kusten och kanadagåsen starkt koncentrerad till Södra Finland. Gäss är platstrogna och därigenom tacksamma fåglar för jägare. När de första paren bosätter sig för att häcka på ett område, börjar gåsstammen växa under förutsättning att de första fåglarna överlever. Både för grå- och kanadagås gäller att det lönar sig för jaktföreningarna att begränsa jakten i det skedet då de första paren bosätter sig på ett område. Det lönar sig att inleda jakten först i det skedet då gåsstammen i området har vuxit rejält. På så vis hinner gässen etablera sig som en häckande fågelstam i området, och möjligheterna till gåsjakt bevaras från år till år.
Sedan år 2013 är grågåsen är fredad, förutom på ett fastställt kustområde, för att arten ska breda ut sig även i inlandet.
Stammen är ställvis gles även längs kusten. Då är det skäl för jägarna att överväga om det lönar sig att inleda jakten när de första grågåsparen har visat sig i området.
Beträffande grågåsen ska även beaktas att man för att främja artens utbredning i inlandet har fastställt en dygnskvot på två (2) fåglar för åren 2023–2026 och att arten är totalt fredad i inlandet, och dessutom är användningen av föda som lockbete, bl.a. matning med spannmål, förbjuden under åkerjakten den 10.8–20.8 kl. 12.
Framtiden för sädgåsjakten
Den även i Finland häckande taigasädgåsen, som är en underart till sädgås, minskade kraftigt i början av 2000-talet. Av den anledningen begränsades jakten på sädgås från och med år 2011 och år 2014 fastställdes jaktförbud för arten. På grund av tillbakagången skärptes bevarandestatusen för taigasädgås i skyddsavtalet gällande sjöfåglar i Afrika-Eurasien, och jakten var möjlig endast som del av den internationella förvaltningsplanen och jaktreglering på nivån för flyttvägen, genom vilka jaktens hållbarhet säkerställs. Den internationella förvaltningsplanen godkändes 2015 och verkställandet inleddes 2016. Finland öppnade för jakt på den rikliga tundrasädgåsen år 2017 på ett avgränsat område i landets sydöstra del och år 2019 och 2024 utvidgades området.
Tack vare jaktbegränsningarna längs flyttvägen, särskilt i Finland, började taigasädgåsstammen öka. Sommaren 2020 kunde konstateras att målstammen för taigasädgåsens centrala stamförvaltningsområde, d.v.s. 60 000–80 000 fåglar på våren, hade uppnåtts. Tack vare detta kan man stegvis börja öppna upp för jakt även på taigasädgås. År 2024 är jakten tillåten:
20.8 kl. 12 – 27.8
- i landskapet Kajanaland
- i landskapet Lappland med undantag av kommunerna Enontekis, Enare och Utsjoki samt områdena på havssidan om europaväg E8 i kommunerna Torneå, Keminmaa, Kemi och Simo
- i landskapet Norra Österbotten med undantag av områdena på havssidan om europaväg E8 i kommunerna Ijo, Kalajoki, Kempele, Limingo, Lumijoki, Uleåborg, Pyhäjoki, Brahestad och Siikajoki. Jakt är emellertid tillåten i området mellan europaväg E8 och regionväg 813.
För jakten har fastställts en säsongskvot på en sädgås. Därtill är jakt med foder som lockbete och jakt på åkrar förbjuden. Avsikten med begränsningarna är att trygga genomförandet av den traditionella jakten på myrar och i vildmark samt jaktens hållbarhet. För sädgåsbyte gäller obligatorisk fångstanmälan. Anmälningen görs enklast i tjänsten Oma riista.
Jakt på sädgåsens rikligare underart tundrasädgås är liksom de senaste åren tillåten i oktober-november i ett begränsat område i landets sydöstra del.
Den jaktbara sädgåsstammen i Finland är så liten att den inte på länge klarar av något stort jakttryck. Att genom jakt vända den för tillfället positiva stamutvecklingen i en nedgång vore ett sorgligt exempel på jägarnas och viltförvaltningens oförmåga att reglera jakten på ett hållbart sätt. Jakten på taigasädgås kan utvidgas om stammens utveckling hålls på en gynnsam nivå och man får mer exakt viltdata om den i Finland häckande stammen.
Internationell jaktreglering
Regleringen av jakt på taigasädgås och grågås genomförs för hela flyttvägen. Läs mer om stamförvaltningen på populationsnivå (egmp.aewa.info/)
Ansvarsfull jakt
