Stamskötsel

Skötseln av våtmarkslivsmiljöer

Sjöfåglarnas livsmiljöer utgörs av våtmarker med omliggande områden. Våtmark är en omfattande term, som ur sjöfågelperspektiv täcker alla vattenområden med vattenväxtlighet, såsom åkerdiken, anlagda våtmarker, fågelvatten, frodiga sjöar och låglänta strandområden. Våtmarkernas närmiljöer är också viktiga häcknings- och födoområden. Vid skötseln av sjöfåglarnas livsmiljöer ska man förutom våtmarkerna även se till livsmiljöer för vilt i lantbruksmiljön samt sköta skogar med viltet i fokus. Helheten är större än summan av delarna. Skötseln av våtmarker kan grovt indelas i två klasser:

1. Restaurering, anläggande och skötsel av våtmarker på jord- och skogsbruksområden. Målen är bl.a. viltvård, biologisk mångfald, skydd av vattendrag samt rekreations- och landskapsvärden. Genomförande aktörer är markägare, föreningar/jaktföreningar, andelslag samt andra aktörer.

Restaurering och skötsel av fågelvatten. Målet är biologisk mångfald och skydd av fågellivet på Naturaområden. Genomförande aktörer är miljöförvaltningen i samarbete med andra aktörer.

Ur synvinkeln för stamförvaltningen av sjöfågelvilt är våtmarker i jord- och skogsbruksområden och skyddade fågelvatten av lika stor betydelse. Den största delen av våra vanliga änder, såsom gräsand, kricka och knipa, häckar vid helt vanliga sjöar och våtmarker. Värdefulla fågelvatten är av stor betydelse för arter som är fåtaliga, krävande och på tillbakagång, som till exempel brunand, årta och stjärtand.

I länken nedan presenteras grunderna till anläggning, restaurering och skötsel av våtmarker på jord- och skogsbruksområden. Restaurering och skötsel av skyddade fågelvatten genomförs enligt samma principer, men i större skala.

Våtmarksutbildning

Ytterligare information om skötseln av livsmiljöer i våtmarksområden finns på webbsidorna SOTKA våtmarker (kosteikko.fi/sv)

Våtmarksanvisningar: Kosteikko-opas 2015 (pdf, på finska)

Fångst av små rovdjur

Sjöfågelstammarnas storlek och jakthållbarhet beror grovt indelat på tre huvudfaktorer:

• Livsmiljöernas mängd och kvalitet
• Predation
• Jakt

Mängden livsmiljöer och deras kvalitet kan man påverka genom att anlägga, restaurera och sköta våtmarker samt genom att även se till våtmarkernas omgivande områden vad gäller häcknings- och kullmiljöer.

Jakten bör vara hållbar och rätt planerad. Den bör riktas i huvudsak till stammens reproduktion.

Predation är en del av naturens kretslopp, och naturligt förekommande rovdjur har sin plats i den finländska naturen. Till följd av förändrade livsmiljöer och markanvändning har häcknings- och kullmiljöerna som sjöfåglarna har tillgång till emellertid minskat och kvaliteten har försvagats. Samtidigt är stammarna av små rovdjur och kråkfåglar samt gråtrut ställvis väldigt starka. Då det är brist på häckningsskydd och kullmiljöer i fåglarnas livsmiljö, eller då stammarna av små rovdjur är väldigt rikliga, är predationstrycket från små rovdjur och icke fredade fåglar stort på sjöfåglarnas och vadarnas bon och ungar. På många ställen är fåglarnas ungproduktion väldigt dålig, trots att livsmiljön är i skick.

Små rovdjur

Av de små rovdjuren är mårdhunden och minken invasiva arter som trivs på våtmarker. Arterna hör inte till Finlands natur och kan bilda mycket täta stammar som orsakar avsevärda skador på fågelfaunan.

Av de inhemska små rovdjuren är räven den effektivaste predatorn, och en tät rävstam utgör ett lika stort hot mot fågelfaunan i våtmarkerna som mårdhunden och minken. Dessutom beskattar mården i synnerhet knipor som häckar i håligheter och lokalt kan hermelinen vara ett betydande rovdjur, i synnerhet på öar i fågelvatten.

Utförligare artbeskrivningar av små rovdjur och jakttider (riista.fi). 

Fångst av små rovdjur

Runt en våtmark lönar det sig att genomföra systematisk fångst av små rovdjur. Särskild vikt bör läggas vid fångsten under vårvintern och våren som riktas mot den reproduktiva delen av stammen.

För att fångsten ska ha verklig effekt bör effektiverad fångst av små rovdjur, beroende på området, sträcka sig 1–3 kilometer från våtmarken. I synnerhet i Södra Finland är markägandet och jaktområdena mycket splittrade, och en effektiv organisation av fångsten förutsätter ofta samarbete mellan olika jaktföreningar. Effektiv fångst av små rovdjur är ett gemensamt intresse, och i denna fråga är ett intensivt samarbete till jägarnas fördel.

Innehållet i planen för fångst av små rovdjur:

Tillåtna fångstområden och samarbete mellan föreningarna

• fällor som fångar bytet levande, saxar som dödar omedelbart (mink, mård) och fotsnara (räv)
• jakt med åtel – vakt (räv, mårdhund)
• grytfångst –  kartläggning av platser (mårdhund, räv)
• hundjakt – med drivande hundar och ställande hundar (räv och mårdhund)

Räven är en effektiv predator, som lätt fångar även fullvuxna fåglar. Effektiverad rävjakt är viktig för ungproduktionen på fågelvatten och våtmarker. Rävjakt med drivande hundar och i gryt samt genom vakt- och lockjakt med åtel är intressanta jaktformer.

KaNu-fällan är ett effektivt redskap för fångst av mårdhund. Fällor som fångar bytet levande måste kontrolleras dagligen. Det lönar sig att placera dem vid diken, i närheten av stränder till vattendrag eller längs en annan färdrutt så att det är smidigt att kontrollera dem dagligen. Med hjälp av elektroniska fällvakter kan den dagliga kontrollen utelämnas och fångsten effektiveras.

Det lönar sig alltid att om möjligt avlägsna mårdhunden från naturen. En mårdhund som dyker upp på ett rådjurspass eller under ändernas kvällsflygning ska alltid vara det primära objektet.

Vid fångst av mink är saxar som dödar omedelbart effektiva. Kontroll och agnande varje vecka räcker, och man kan placera ut flera saxar på strategiska platser, som t.ex. broar, bryggor och steniga stränder. Fällor som fångar bytet levande fungerar också om de placeras på en plats som lätt kan kontrolleras. I skärgården och på de yttre skären är effektiverad fångst med hundar och lövblåsare en fungerande metod.

Fångst av små rovdjur med ställande hund

Fångst av små rovdjur med ställande hund är aktiv viltvård. Då den utförs på våren är värdet ur viltvårdsperspektiv som störst, men i övrigt är hösten den bästa tiden, i synnerhet för fångst av mårdhund. Fångst med ställande hund ger en trevlig omväxling till de vanliga fångstmetoderna på hösten, vilka ofta sker tidigt på morgonen eller på dagen.

Fångst med ställande hund är ett av de effektivaste sätten att fånga mårdhund och därför även ett nyttigt redskap för viltvård. Vid fångsten är målet att få så rikligt byte som möjligt, och under en kväll kan bytet lätt stiga till den genomsnittliga årliga mängden för fångst med fälla.

Fångst med ställande hund kan inledas redan i augusti, men i allmänhet fås de bästa resultaten, d.v.s. de största bytesmängderna, i oktober, när kvällarna är svalare och skogarna bjuder mårdhunden föda bl.a. i form av lämningar från älgslakt. Platser med avfall från älgslakt är hotspots för fångst med ställande hund i oktober–november. Under senhösten är det dessutom mera sannolikt att hunden ställer en mårdhund än en grävling, som också ibland blir föremål för hundens skall, i synnerhet i början av hösten.

Det som är mest avgörande vid jakt med ställande hund är att hunden kan sin uppgift. Det lönar sig att träna ställning med en oerfaren hund med hjälp av färska mårdhundsspår. Det bästa hjälpmedlet för detta är att använda en sändande viltkamera och till exempel lockbete i form av föda, som lockar mårdhundarna framför kameran.

Hunden lär sig snabbt att arbeta i mörker, och förstår vad ställande jakt handlar om, när den får träna några gånger med lättfunna mårdhundar. Ibland kan en snabbare och listigare individ komma undan, men även de erfarenheterna skolar hunden till en bättre mårdhundsställare.

Kvälls- och nattfångst av mårdhund med en duktig ställande hund är en spännande fångstform. Fångst med ställande hund är även ett utmärkt sätt att förlänga säsongen för många jakthundar, som till exempel skällande fågelhundar.

 

Häckningskonstruktioner

Vanligtvis förbereder man nya holkar för knipor och skrakar under våren. Den som har framförhållning tillverkar holken och för ut den i terrängen redan på hösten i samband med en stugvistelse eller en andjakt, för att inte riskera att det glöms på våren. På så vis är holkarna säkert färdiga på våren när häckningen börjar. I ekonomiskogar är det ofta brist på sådana kraftiga, ihåliga träd som knipor och skrakar föredrar. Genom att sätta upp självgjorda eller köpta holkar kan man lätt komplettera utbudet av lämpliga boplatser och öka arternas levnadsmöjligheter i området.

 

 

 

Holkar som byggs för storskrake och knipa är i princip likadana, men storskraken behöver en något större boplats. Holken hängs upp i trädet så att det är fritt framför öppningen. Kniphonan väljer ofta sin boplats redan föregående vår och försommar, vilket betyder att holken kan förbli obebodd det första året.

Småskraken häckar på marken i håligheter i strandbrinken, under rötter eller stugans förstukvist, men på dessa platser trivs även mink och mård. Man kan skapa boplatser åt småskraken genom att placera ut bolådor på marken. Eftersom det är svårt att skydda bolådan mot mink är det viktigt att bedriva effektiv minkfångst i området.

Anvisningar för holkbygge

Holkens form och material kan varieras. För att få de fåglar man önskar att bosätta sig i holkarna är det ändå bra att ha måtten ovan som utgångspunkt. För knipan holkens inre diameter måste vara 250 mm, innerhöjd över 450 mm och flykthålets diameter ungefär 120 mm. För storskrake holkens inre diatemer måste vara 300 mm, innerhöjd över 600 mm och flykthålets diameter over 130 mm.

Det bästa materialet för väggarna är grova, oslipade plankor, så att ungarna får grepp med sina klor och tids nog kan kravla sig ur holken. För att underlätta klättrandet är det bra att göra grova, tvärgående snitt i framväggen. För taket och bottnen passar faner bra. Holken spikas eller skruvas ihop, och taket byggs så det är lätt att öppna. På holkens botten ska man lägga tjockt med sågspån. Underlaget skyddar äggen vid frostnätter under tidig vår och minskar risken att äggen ska gå sönder.

Gräsandstub

Man kan få gräsanden att häcka i en konstgjord häckningstub som är utplacerad på en stör eller stolpe i vattnet. Det är bra att förse stolpen med ett klättringshinder av t.ex. plast eller plåt, för att förhindra minkpredation. Det lönar sig inte att låta en plankbit sticka ut i tubens mynning, eftersom kråkorna lär sig att tömma boet genom att landa på plankan. Det huvudsakliga syftet med gräsandstuben är att förhindra predation av landrovdjur under äggläggning och ruvning.

Så här bygger du en häckningstub:

• skaffa ett meterbrett nät (t.ex. trädgårdsstängsel, minknät, hönsnät)
• du behöver tång, avbitare, buntband eller aluminiumringar
• ta fram t.ex. hö, mossa eller sjögräs
• rätt diameter får du genom att använda t.ex. en bit av ett 300 mm trumrör
• linda nätet runt röret och vik nätets ändor, så att det hålls på plats
• sätt i 5–10 cm strö och linda nätet ytterligare ett varv runt
• ta bort trumrörsbiten, eftersom tuben nu hålls ihop
• klipp nätet med avbitare och fäst med t.ex. buntband eller aluminiumringar
• sätt fyllning inuti tuben
• fäst tuben med t.ex. två bockar eller spjut som byggs av naturträ
• en bra plats är på ett skyddat ställe invid en gräsbevuxen slänt
• du behöver tillstånd av markägaren för att placera ut en häckningsanordning

Se till att tuben inte har för stor diameter eller är för kort, eftersom faran är att kråkfåglar kommer åt att stjäla äggen.