Halvdykare
- livsmiljökrav
- levnadssätt
- föda, betesdjup
- säsongsvåtmarker
Livsmiljökrav under häckningstiden
I fråga om kraven på livsmiljön kan bläsand, gräsand och kricka klassas som ganska flexibla ”allmänna änder”. De flesta bläsänder häckar vid rätt karga små sjöar och gölar med skog- och myrstränder. Stjärtanden och viggen trivs vanligtvis i medelfrodiga livsmiljöer. En stor del av stjärtänderna i Norra Finland häckar vid skogs- och fjälltjärnar samt i flark-fattigkärr. Årta och skedand däremot föredrar frodiga våtmarker, på vilka förmodligen majoriteten av deras häckande stammar bosätter sig.
Vid en jämförelse av sjöfågelbeståndet vid sjöar av olika storlekar och typer observeras de största partätheterna i allmänhet vid förhållandevis små sjöar:
- bläsand och stjärtand 10–30 ha
- årta och skedand 1–100 ha
Det är anmärkningsvärt att tätheterna av häckande andpar vid övergödda sjöar ofta är mindre än vid sjöar av samma storlek som inte är övergödda.
Halvdykarna föredrar grunda vatten. Till exempel stjärtanden äter huvudsakligen på 10–30 centimeters djup. Med undantag av bläsanden föredrar halvdykarna vid valet av matplats områden som är täckta med vattenmossa. För bläsanden är det däremot fräkenstränder som är typiska livsmiljöer.
Bläsanden och stjärtanden kan häcka till och med hundratals meter från vatten. Övriga änders bon är oftast i närheten av strandkanten.
Olika arters nyttjande av livsmiljöer under reproduktionstiden
Användningen av och kraven på livsmiljöer under reproduktionstiden för bläsand, stjärtand, årta och skedand. Siffrorna inom parentes hänvisar till källorna nedanför tabellen. Källa: Åtgärdsprogram för skötsel av viltsjöfåglar på tillbakagång, Arto Marjakangas.
Bläsands livsmiljö
- nästan alla typer av vattendrag, gräsbevuxna betesstrandängar (1)
- föredrar som födoplats översvämmade strandängar med lågväxande vegetation (2)
- också på strängmyrar med flarkgölar; som födoplats strandängar eller luftstamsväxtlighet, lidit av att strandängar vuxit igen och att fräkenvegetationen minskat; tätare bestånd i Södra Finlnad vid fågelsjöar med skogs- och myrstränder (3)
- i Norra Savolax grunda vegetationsrika skogs- och myrområdens fågelsjöar, öppen miljö, låg fräken- och starrvegetation (4)
Vegetationens struktur
- utrymme och synlighet väsentligt, föredrar låga, öppna vidsträckta och medelnäringsrika vattenområden, tät luftstams- eller kantvegetation är till nackdel, rikligt med undervattens- och flytbladig vegetation (6)
- rikligt med undervattens-, flytbladig och luftstamsvegetation (10)
- behöver strandäng eller luftstamsvegetation som födoplats (3)
- ungarna föredrar täta mattor med undervattensvegetation (5)
- föredrar sjöar med biodivers växtlighet (2)
Stjärtands livsmiljö
- fattigkärr med höljor och strängmyrar, insjöarnas och älvdalarnas öppna kärrängsstränder, översvämmande havsvikängar, odlingsnejdernas frodiga gräsbevuxna stränder, skärgårdens yttre kobbar (1)
- myrmarkernas odlingsområdenas öppna fräken- och starrsjöar, havsängar, strängmyrar (3)
- i Södra Finland vanligen vid näringsrika fågelsjöar, i norr största delen på myrar och översvämmande ängar (3)
- föredrar sjöar med gräsbevuxna strandängar (5)
Vegetationens struktur
- föredrar öppna, relativt vida miljöer (6)
Årtas livsmiljö
- frodiga gräs- och översvämmande ängar, krävande art (1)
- smala eller oenhetliga, skyddade grunda vatten (6)
- näringsrika, igenväxande fågelsjöar och havsvikar, också fräkensjöar (5)
- vid södra och mellersta Finlands näringsrika fågelsjöar, sjöarnas och kusternas vikar med riklig växtlighet (3)
- små, grunda tjärnar och sjöar (7)
Vegetationens struktur
- rikligt med flytande och luftstamsväxtlighet, inte för högt, tätt eller sammanhängarde (6)
- föredrar glesa fräken- och strandängar (3)
- rikligt med flytande-, luftstams- och kantväxtlighet (7)
- ungarna föredrar täta mattor av undervattensväxtlighet (5)
Skedands livsmiljö
- småsjöar med frodig gräs- och starrväxtlighet och havs- samt stora sjövikar, som enstaka par på yttre skär, vilka har flacka strandängar eller regnvattenspölar (1)
- exceptionellt grunda men bestående och producerande, vanligen inte särskilt stora fågelvatten, ingen kantskog, också grunda konstgjorda våtmarker (6)
- våtmarker med öppna stränder, kantade av luftstamsväxtlighet, med lerstränder och lerbotten (8)
- insjöar och vikar med riklig vegetation särskilt i södra och mellersta Finlands öppna, översvämmande fräken och starrstränder, betesmarker (betade starrängar), också höga, glesa luftstamsvegetationer, i skärgården fåtaligare på gräsbevuxna kobbar (3)
- vid kanterna öppna och grunda näringsrika fågelvatten, beståndet tätast vid fågelsjöar i odlingsområden (9)
Vegetationens struktur
- gleshet (3, 6)
Källor: 1. von Haartman etc. (1963); 2. Pöysä & Nummi (1990); 3. Väisänen etc. (1998); 4. Kauppinen & Väänänen (1999a); 5. Mikkola-Roos (1995); 6. Cramp & Simmons (1977); 7. BirdLife International (2012f); 8. BirdLife International (2012e); 9. Väänänen & Kauppinen (1999a); 10. BirdLife International (2012d)
Gäss
Sädgås
Taigasädgåsens livsmiljökrav
Ett häckande taigasädgåspar bildar ett livslångt parförhållande. Samlevnaden avbryts först när den ena av fåglarna dör. Parets revir innehåller vanligtvis öppen myrmark och skogsklädda myrtyper. På öppna myrar finns i allmänhet starr, gräsarter och gräsliknande växter. I områdets närhet finns också momarker. I sädgåsens häckningslandskap trivs även i övrigt ett rikligt bestånd av myrfåglar.
Sädgåsens levnadssätt
Sädgåsen häckar i närheten av öppna myrar, i allmänhet högst 400 meter från en öppen myr och högst 1,5 kilometer från ett vattendrag. Honan ruvar äggen och hanen övervakar omgivningen i allmänhet på öppen myrmark. Kullarna kan röra sig flera kilometer till fots. Sädgässen använder ofta samma livsmiljöer som skogshönsfåglarna. Kullen rör sig tillsammans hela sommaren och hösten. Honorna känns i allmänhet igen när de med sträckt hals övervakar kullen när den äter eller vilar.
De ett- och tvååriga gäss, som ännu inte häckar, kallas subadulta. De anländer till häckningsmyrarna i maj, något senare än de häckande paren. De subadulta flockarna är mycket synliga, och består vanligtvis av några stycken eller upp till tiotals individer. De subadulta fåglarna flyger iväg för att rugga i mitten av juni. Även adulta fåglar som har förlorat sitt bo eller sin kull ger sig iväg för att rugga. Taigasädgåsens ruggningsområden är belägna på Kolahalvön i Ryssland och i Finnmarken i Nord-Norge. I allmänhet får man inte mycket subadulta taigasädgäss som byte på häckningsområdena.
Taigasädgåsens höstflytt startar i augusti. Den huvudsakliga flytten sker i september, ofta i mitten eller slutet av månaden. För den andra underarten av sädgås, ”tundrasädgåsen”, sker den huvudsakliga flytten i allmänhet senare. Flytten infaller under perioden med nordliga vindar, då det är lättare för stora fåglar att flyga långa sträckor. Både under vår- och höstflytten kan gässen samlas i stora skaror för att vila på för arterna typiska åker- och rastplatser.
Sädgåsens föda
Under häckningstiden använder grågässen starr och andra våtmarksväxter som föda. Under flyttningen äter den gärna sädeskorn, brodd, klöver och andra gröna gräsarter.
Grågås
Grågåsens livsmiljökrav
Grågåsens livsmiljökrav är inte lika strikta som sädgåsens. Arten förekommer hos oss vanligtvis längs stränderna och i skärgården, men den anpassar sig även till ett liv i inlandet. För att påskynda artens utbredning har grågäss utplanterats i inlandet. Samtidigt har man tagit i bruk jaktbegränsningar, vilka har förhindrat jakt på grågäss på övriga ställen än i kustområden med stark stam.
Grågåsens levnadssätt
Grågässen övernattar vanligtvis på och i närheten av yttre skär i havet. På morgnarna flyger de iväg för att leta föda. I synnerhet när hösten närmar sig riktas flygningarna efter föda ofta till närbelägna sädesfält. Grågåsen blir könsmogen vid tre års ålder, vilket gör att arten likt övriga gäss förökar sig långsammare än mindre sjöfåglar.
Grågåsens föda
Grågåsen äter huvudsakligen gräs, som den betar i närheten av låga klippor och på strandängar. Den söker sällan sin föda i vattnet. Grågåsen äter gärna olika sädesslag, vilka om hösten är en viktig näringskälla för tankningen inför flytten.
Kanadagås
Kanadagåsens livsmiljökrav
Kanadagåsen trivs både längs kusten och i inlandet. Arten är typisk vid Södra Finlands stora insjöar. Den flyger till närbelägna odlade områden för att äta, och i synnerhet på hösten betar den på tröskade stubbåkrar. Till natten återvänder kanadagässen till öppna vatten.
”Havsänder” (ejder och alfågel)
Ejder och alfågel ses ofta som ”havsänder”, trots att det inte är en officiell term, som i själva verket inte motsvarar alfågelns livscykel.
Ejdern är en typisk häckningsfågel på havsområden, även om stammen är gles i östra Finska viken och häckningen i Bottenviken är sporadisk. Arten har minskat de senaste åren och årtiondena. Dess livsmiljökrav har också förändrats under de senaste årtiondena. I stället för i den yttre skärgården har arten börjat häcka mera även i den inre skärgården. Detta antas bero bland annat på det hårda predationstrycket som riktas mot honorna i den yttre skärgården, vilket har ökat till följd av att havsörnsstammen har ökat. Mink och mårdhund är effektiva predatorer i den yttre skärgården, och i takt med att stammarna har ökat har ejderns läge försämrats.
Trots att alfågeln räknas som en havsfågel, häckar den i själva verket vid insjöarna i Fjällappland och sporadiskt även i Skogslappland och längs kusten.
Arterna äter, vilket är typiskt för heldykare, på avsevärt djupare vatten än de allmännaste viltänderna. Ejdern får sin näring huvudsakligen från blåmusslor. Alfågeln äter ryggradslösa djur.
